Myten om åldersglömska

Hjärnan har många olika slags minnesfunktioner. En av dessa, episodiskt minne, hjälper oss att minnas namn på personer vi träffar, att komma ihåg vad som ska köpas från affären, när vi sist rastade hunden och (möjligen) vad vi åt till middag förra lördagen. Kort sagt, det är en minnesfunktion som hjälper oss att koppla händelser som vi har upplevt till en viss tidpunkt och en viss plats.

Det episodiska minnet är det minne som är mest ålderskänsligt, men forskare världen över har länge tvistat om när det episodiska minnet börjar försämras.

Enligt vissa forskare är det episodiska minnet evolutionärt sett det senast utvecklade minnet, och möjligen unikt för människan. Det är en minnesfunktion som utvecklas under lång tid, kanske ända upp i 20-årsåldern. Att funktionen utvecklas så långsamt har flera orsaker, men centralt är att det hjärnsystem som är viktigt för att det episodiska minnet ska fungera tar tid på sig att mogna.

Vissa amerikanska forskare har argumenterat för att episodminnet börjar försämras väldigt tidigt, redan i 20-årsåldern. ”Upp som en sol, ner som en pannkaka”, är ett talesätt som alltså skulle kunna beskriva utvecklingsförloppet.

Men andra resultat är betydligt positivare. Det Umeå-baserade Betula-projektet, som studerar åldrande, minne och demens, har bland annat visat att den episodiska minnesfunktionen är tämligen stabil från att den är färdigutvecklad och fram till cirka 60 års ålder. Först då kan man se en genomsnittlig försämring.

Varför kommer då olika studier fram till så olika resultat? Framför allt beror det på att man har studerat minnesförsämring på olika sätt. Betula-projektet är unikt såtillvida att det följer människor under lång tid. Sedan 1988 har över 4 000 personer undersökts mer eller mindre vart femte år.

Det vanliga har annars varit så kallade tvärsnittsstudier, där man jämför till exempel 20-åringar med 40-åringar och med 70-åringar, vid vissa tidpunkter. De skillnader som man då ser mellan grupperna avspeglar även andra faktorer än just åldrande. Till exempel varierar utbildningsnivån mellan generationer och kan bidra till att förstärka gruppskillnader. Därmed riskerar forskarna att feltolka sina resultat.

Att det episodiska minnet i genomsnitt börjar försämras i 60-årsåldern betyder inte att det gör det för alla. Snarare har flera stora studier visat att när och hur snabbt det episodiska minnet försämras är väldigt individuellt. Det är nödvändigt att ta hänsyn till skillnaderna mellan äldre personer. Med äldre person menas ofta någon över 65 år, men det finns faktiskt inte någon universell definition.

Inom Betula-projektet har vi sett att det finns många personer som är äldre än 65 år som har mycket bra minne. I en studie undersökte vi minnesförändringar i tre till fyra testomgångar, alltså under 15–20 år, och fann att drygt 15 procent av de cirka 1 500 försökspersonerna har bra minne. Vi kunde koppla det till såväl ärftliga faktorer och vissa specifika gener som till livsstil, till exempel regelbunden fysisk aktivitet. Arv och miljö samverkar alltså för att påverka minnesförändring i vuxenliv och åldrande.

Att inte komma ihåg namnet på människor som man nyligen träffat är ett problem i vardagen som många äldre klagar över. Ett vanligt sätt att testa episodminnet är därför att låta försökspersonerna koppla ihop namn med människor på foton. För att studera hur hjärnan ser ut hos en äldre person som har ett välbevarat minne använder vi vid dessa tester hjärnavbildningsmetodik, funktionell och strukturell magnetkameraundersökning.

En nyckelregion för det episodiska minnet är hippocampus, som ligger i hjärnans tinninglober. Den samverkar med många andra regioner i hjärnan då vi skapar nya minnen, lagrar dem och återkallar dem.

I en nyligen publicerad studie av dessa tester kunde vi visa att 70-åringar med en mer eller mindre intakt minnesförmåga aktiverade just hippocampusregionen i hjärnan i högre grad än äldre med ett minne som hade utvecklats mer normalt. De senare hade inte alls dåligt minne, men ändå såg vi en klar skillnad i aktiviteten i hippocampus.

Vad säger då välbevarat minne och stor aktivitet i hippocampus om hjärnfunktionerna i allmänhet hos de äldre med dessa förmågor? Tyvärr hade vi inte registrerat deras hjärnaktivitet då de var yngre, men vi hade observationer av en oberoende grupp som var i 35-årsåldern. Det visade sig att våra högfungerande äldre aktiverade hippocampus lika mycket som dessa ungefär hälften så gamla personer!

Att ett intakt minne hänger samman med bevarad hjärnfunktion stöder en teori som vi nyligen har framkastat. När vi har gått igenom befintlig forskning har vi sett att det i många fall finns ett samband mellan hjärnans funktion och dess struktur – som till exempel i vilken mån den har drabbats av krympning, stor eller liten så kallad atrofi – och minnesförmågan.

Detta att underhålla och bevara hjärnans struktur och funktion bör ses som ett komplement till något som kallas ”hjärnreserven” och som kan beskrivas som hur väl hjärnan är rustad att möta sådant som åldrande, skador och sjukdomar. Om två individer drabbas av till exempel stroke eller demens så kommer den som har en större reserv att bättre hantera detta. Reserven förefaller delvis vara styrd av genetiska faktorer, men kan också förstärkas av livsstilen.

Mer och mer forskning visar att många äldre har en ungdomlig hjärna som har krympt relativt lite, och att det överensstämmer med gott minne. Givetvis kan en sådan ungdomlig äldre person också drabbas av sjukdom eller skada, men då kan förhoppningsvis reservfaktorer mildra de negativa konsekvenserna.

De individuella skillnaderna i minnesförmåga förefaller vara väldigt stabila livet igenom. Personer som har bra minne i medelåldern tenderar också att ha bättre minne än jämnåriga i hög ålder. Detta har forskare i Skottland övertygande visat, och det stöds av studier inom Betula-projektet. Vi har jämfört unga mäns prestation vid mönstringen till militärtjänstgöring med deras minne och kognitiva förmåga många decennier senare och resultaten visade sig stämma väl överens. En viktig förklaring till stabiliteten i minne och kognition är genetiska faktorer.

Att de individuella skillnaderna i minnesförmåga är stabila livet igenom ska dock inte tolkas som att allt är hugget i sten. Livsstilen har som tidigare nämnts dokumenterad effekt på hjärna och kognition, vilket är ett exempel på att hjärnan är plastisk, det vill säga kan förändras. Hur man på bästa sätt kan ändra livsstil i gynnsam riktning och hålla fast vid den inslagna vägen är högaktuellt.

Intressant är också huruvida kognitiva träningsprogram kan förbättra minnet. Tvivelsutan så fungerar träning; efter någon eller några veckors träning kommer man att prestera mycket bättre på en uppgift som man tränat på. Huruvida träning också får effekt på annat som man inte har tränat på är mer omdiskuterat. Det vore ju önskvärt, men flera studier visar att den effekten är högst begränsad.

Det demonstrerade brittiska forskare i en stor undersökning av över 11 000 (!) personer. Dessa presterade bättre på uppgifter som de hade tränat på, men träningen fick ingen effekt på sådant som de inte hade tränat på. Detta liknar det vi har sett i våra egna studier, där vi också använt hjärnavbildning. Det går bara att få effekt på uppgifter som man inte har tränat på, om de engagerar processer och hjärnsystem som engageras vid uppgifter som man har tränat på.

I Sverige har vi goda möjligheter att följa människor under lång tid, via olika register, eftersom rörligheten är ganska låg. I internationell jämförelse är det många som deltar i uppföljningar och ställer upp på ytterligare tester, och det är givetvis viktigt för resultaten.

I Betula-projektets sjätte testomgång samlar vi för tillfället in nya hjärnavbildningsdata, som kan ge möjlighet till nya slags analyser. Hur hjärnan förändras i sin helhet, och hur detta kopplas till minne och kognition, är något som vi nu har börjat studera.

I samarbete med forskare vid Karolinska institutet och Max Planck-institutet i Berlin har vi också just påbörjat en longitudinell studie med fokus på hjärnans dopaminsystem, den så kallade Cobra-studien.

Vi hyser gott hopp om att Betula och Cobra ska öka vår förståelse av varför hjärnan och minnet förändras mycket hos vissa personer men bara lite hos andra.