Den lilla klicken som får klassklyftan att växa

De svenska dollarmiljardärerna har fyrfaldigats på drygt tio år. De är visserligen inte så många, 19 stycken, men en snabbt växande liten grupp. Det berättar Tino Sanandaji, som är nationalekonomisk forskare vid Institutet för näringslivsforskning. Han forskar om de allra rikaste och var de får sina pengar ifrån.

– Sverige har fler dollarmiljardärer per capita än USA, trots att USA är ett land med långt större ekonomiska klyftor rent generellt, säger Tino Sanandaji.

– Dessa dollarmiljardärer speglar de större klyftorna i samhället, men också den kraftiga ekonomiska tillväxten under de senaste decennierna.

Vad gäller extrema svenska förmögenheter, så är merparten av pengarna ärvda, till skillnad från i USA där bara 30 procent av dollarmiljardärerna har ärvt sina pengar.

– Inkomstklyftorna i Sverige är globalt sett små, medan förmögenhetsklyftorna är stora. Och det har de varit länge.

Om man i stället väljer att granska dem som är miljardärer i svenska kronor – en betydligt större grupp, som har fördubblats på tio år – så visar Tino Sanandajis analyser att 10 procent av dem är adliga, trots att adeln bara utgör 0,2 procent av Sveriges befolkning.

– Och inte en enda är utomeuropeisk invandrare, konstaterar han.

För en generation sedan, omkring 1980, var de svenska inkomsterna som mest sammanhållna. Detta gäller oavsett hur man mäter och är något som de flesta forskare är överens om. Sverige hade då också en av världens mest sammanhållna lönebildningar, om man jämför med länder som har tillförlitlig statistik. Sedan dess har de ekonomiska skillnaderna ökat, och frågan i sig har växt på senare år. När World economic forum i slutet av 2013 lät 1 500 experter och beslutsfattare ranka de viktigaste globala trenderna, kom de ökande ekonomiska klyftorna på andra plats (efter de ökande oroligheterna i Mellanöstern).

Enligt svenska opinionsmätningar tycker de flesta att lågavlönade borde ha högre löner och högavlönade lägre. Det framgår av rapporten Inkomstfördelningen i Sverige från 2011. I Sverige instämmer omkring 70 procent av befolkningen i påståendet att ”inkomstskillnaderna är för stora”. Men hur stora är de?

Ett sätt att närma sig frågan är att, så som till exempel Tino Sanandaji gör, titta på dem som tjänar allra mest. Dels händer det mycket i denna grupp när ett samhälle förändras, dels är kunskapen om dem historiskt sett störst, eftersom de var först med att betala statlig inkomstskatt, som haft en ganska hög brytpunkt.

Jesper Roine, som är docent i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, forskar också om inkomst- och förmögenhetsfördelning. Tillsammans med Daniel Waldenström, som är professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet, har han med hjälp av skattestatistik analyserat svenska toppinkomster sedan början av 1900-talet. De två har mätt klyftorna genom att undersöka hur stor del av den samlade inkomsten i Sverige som den rikaste tiondelen tjänat. På så sätt har de kunnat fånga in en långt större grupp än den som Tino Sanandaji har analyserat.

Undersökningarna visar att det skett en långsiktig utjämning. Under tidigt 1900-tal tjänade den rikaste tiondelen nästan hälften av totalinkomsten i Sverige. De rikastes andel sjönk sedan ända fram till omkring 1980, då kurvan vände och den översta tiondelen började tjäna mer. Sedan dess har också kapitalinkomsterna ökat i denna grupp. När Jesper Roine och Daniel Waldenström plockade isär siffrorna visade det sig att förändringarna drevs av den rikaste procenten. Det var i denna grupp som den huvudsakliga motorn till kurvans utveckling fanns. Dessutom visade det sig att Sveriges kurva var mycket lik de flesta andra västländers, trots att politik och historiska erfarenheter skilde sig åt. Det var inkomsterna före skatt som analyserades.

– Vi kunde se hur mycket som händer i en liten grupp i samhället – de mycket rika. Och resultatet förvånade oss. I gruppen av övre medelklass, som läkare, jurister och liknande, har det inte hänt så mycket, medan en liten överklass har fått en allt större del av inkomsterna. Det rör sig i dag om ungefär 80 000 personer, som ofta har både höga löneinkomster och höga kapitalinkomster. Jag gissar att många av dem är entreprenörer eller chefer i stora företag. Det är folk som tjänar omkring 1,5 miljon om året, säger Jesper Roine.

– Både kapitalinkomster och realiserade kapitalvinster har ökat kraftigt de senaste trettio åren. Det hänger nära samman med hur börsen har utvecklats, men är också en konsekvens av att tillgångarna överlag har ökat mer än inkomsterna. Detta visar att kapital har blivit allt viktigare för den rikaste gruppen i Sverige. Det har också lönat sig skattemässigt att styra om löneinkomster till utdelningar från företag.

Sammantaget är det alltså en liten grupp som blivit mycket rikare. Ska man tala om en växande klyfta så gäller det snarast klyftan mellan överläkaren och den framgångsrike företagsledaren, där den senare verkligen har dragit ifrån.

Sedan början av 1980-talet har Sveriges så kallade ginikoefficient ökat. Gini är ett mått på ekonomisk ojämlikhet och visar hur inkomsterna är fördelade i en viss grupp av människor. Ginikoefficienten har ett värde mellan 0 och 1, där 0 innebär att alla individer har exakt lika stora tillgångar, medan 1 innebär total ojämlikhet. År 2013 var Sveriges ginikoefficient strax under 0,3, enligt SCB.

Men ginikoefficienten visar bara den genomsnittliga inkomstskillnaden. Den säger inte så mycket om var i fördelningen som skillnaderna finns. Den tar heller inte med inkomster av försäljningar av tillgångar, vilket verkar ha blivit allt viktigare på senare år.

Daniel Waldenström menar att talet om växande klyftor delvis leder tankarna fel.

– För det stora flertalet har inkomstökningarna under 2000-talet varit mycket påtagliga, säger han. Alla som har jobb har fått det bättre. Men i botten finns det grupper som ligger rätt still: långtidsarbetslösa och bidragsberoende.

Andra forskare har i stället intresserat sig för vad som hänt bland dem som befinner sig längst ner i den ekonomiska fördelningen.

– Länge trodde man inom forskningen att klyftorna hade med konjunkturer att göra. Men vi har numera så mycket data att vi ser att inkomstskillnaderna har växt oavsett ekonomiska konjunkturer och politiskt styre. Trenden är så pass långsiktig, säger Tapio Salonen, professor i socialt arbete vid Malmö högskola.

Tapio Salonen har länge forskat om de fattigas villkor och menar att omställningen från industri- till tjänstesamhälle har medfört en mer varierad lönesättning, vilket förstås ökat inkomstskillnaderna. Dessutom har vi i Sverige allt högre trösklar för att komma in på arbetsmarknaden, vilket gör att vissa grupper hamnar utanför, framför allt unga människor och invandrare. En annan förklaring är att skattelättnaderna för dem med arbete har medfört reallöneökningar för medelklassen, vilket har dragit upp snittlönerna och gjort att vissa grupper hamnat efter.

Förra året kom en OECD-rapport som visar att vissa grupper i Sverige halkade efter i snabbast tempo inom OECD mellan 1995 och 2010. Rapporten behandlar alltså de relativa ekonomiska skillnaderna, och visar att andelen av befolkningen som hade en disponibel inkomst som var mindre än hälften av medianinkomsten hade ökat från 3,7 till 9,1 procent.

– Klyftorna har dock växt från en mycket låg nivå till en mer ”normal” OECD-nivå, säger Tapio Salonen.

Han ser även många andra orsaker, till exempel att flera bidragssystem inte är indexerade. De räknas inte upp under inflation, varför rena icke-beslut kan bidra till ökade klyftor.

– Den växande ojämlikheten har stora konsekvenser för exempelvis skolan. Vi får ett mer segregerat samhälle där fattiga lever för sig och rika för sig. Det gör skolval allt svårare, till exempel, och det begränsar många människors livschanser och livsval.

– Men, detta är något som kan ändra sig. Hur mycket inkludering och generositet som vi har råd med är en politisk fråga. De växande klyftorna är ingenting fixerat eller förutbestämt, säger Tapio Salonen.

Han får medhåll av Markus Jäntti, som är professor i nationalekonomi vid Institutet för social forskning vid Stockholms universitet och medförfattare till Inkomstfördelningen i Sverige. Markus Jäntti menar att vi har fått en ökad acceptans för höga chefslöner och ekonomiska skillnader.

– I botten handlar det om att hålla nere bidragsnivåer, som ett led i arbetslinjen. Så det finns en politisk vilja att låta gapen öka, säger han.

Av rapporten framgår även att den relativa fattigdomen har ökat. En allt större andel har fått en inkomst som är mindre än hälften av medianinkomsten. Denna grupp var som minst runt 1980 och har sedan ökat i takt med att medianinkomsten har ökat. Men den relativa fattigdomen ökar ofta när ekonomin går bra och många får det bättre: ”Ökad relativ fattigdom är således förenlig med stigande absoluta inkomster”, skriver Matti Jäntti och Anders Björklund, också han professor i nationalekonomi vid Institutet för social forskning, Stockholms universitet, och medförfattare till rapporten.

Jesper Roine pekar på ytterligare orsaker till utvecklingen.

– På 1980-talet började börsuppgången på allvar och vi fick en mer liberaliserad ekonomi, säger han. De höga marginalskatterna togs bort. Vi fick en begynnande globalisering och datorisering. Det betyder att goda entreprenörer kan få större avkastning på en idé om den kan spridas över hela världen. Det gör att stora inkomster lätt kan samlas hos ett fåtal individer.

Ett extremt men talande exempel är Mark Zuckerberg, mannen som grundade Facebook. Han ligger på tjugoförsta plats på listan över världens rikaste personer, och beräknas vara god för 28,5 miljarder dollar, enligt tidskriften Forbes. En idé som Facebook vore otänkbar att tjäna pengar på utan just globalisering och teknikutveckling.

Flera forskare är inne på samma förklaring. Tino Sanandaji ser flera orsaker till den globala trenden av ökade klyftor:

– Teknikutvecklingen är central. Lågutbildad arbetskraft med låga löner är allt mindre efterfrågad, och mycket av deras jobb kan skötas av robotar och maskiner. De står för en allt mindre del av arbetskraften. Denna grupp blir allt mer frånåkt av de högutbildade, som tack vare teknikutvecklingen kan få större avkastning på sina investeringar i utbildning.

– Globaliseringen har dessutom medfört att de lågavlönade har fått konkurrens från låglöneländerna, som kan utföra dessa arbeten ännu billigare, fortsätter Tino Sanandaji. En annan aspekt av globaliseringen är invandringen. Många som kommer nya till ett land hamnar i låglönejobb eller rent av i bidrag, och Sverige har en stor invandring.

Även Daniel Waldenström betonar teknikutvecklingen och globaliseringen.

– Marknaderna har växt. Den marknadsledande aktören har tillgång till en global marknad, vilket gör att vinsterna kan bli så oerhört mycket större. Det finns också mer pengar att omfördela, och vinnarna har blivit rikare relativt alla andra. Men globaliseringen gynnar ekonomin som helhet, och välståndet har växt överlag. Varor och tjänster har blivit billigare, vilket även gynnat de som befinner sig i bottenskikten.

Daniel Waldenström betonar även de politiska faktorernas roll för inkomstspridningen. En reglerad och högbeskattad ekonomi har ersatts av en avreglerad och lågbeskattad ekonomi – det har medfört såväl ökade klyftor som ökad tillväxt.

– De positiva aspekterna av detta är att det finns belöningssystem, att hårt arbete lönar sig, det kan sporra till utbildning. De negativa konsekvenserna handlar om orättvisor, om pengarna ärvs eller om klyftorna ses som oskäliga.

Han vill dock poängtera att vi inte ska överdramatisera situationen.

– Under de senaste 30 åren har klyftorna växt från en extremt låg till en låg nivå. I ett globalt sammanhang har Sverige små ekonomiska klyftor, säger Daniel Waldenström.

– Det finns både positiva och negativa aspekter av de ekonomiska klyftorna, säger Jesper Roine. Möjligheten att tjäna stora pengar är förstås en viktig drivkraft för innovation, entreprenörskap och arbete. Men samtidigt skapar stora klyftor olika utgångspunkter i livet. En viktig aspekt av detta är hur ojämlikhet ärvs över generationer. Jag tror att många kan acceptera att en person som arbetat hårt eller haft bra idéer kan tjäna mer än andra, men varför ska barn ärva rikedom – eller fattigdom?

Jesper Roine håller just nu på med ett forskningsprojekt om arvets betydelse, där han och Daniel Waldenström undersöker arv mellan olika generationer under en längre tidsperiod. De har ännu inga färdiga resultat, men tror att ärvda pengar kan komma att spela en växande roll för de ekonomiska klyftorna.

– Jag skulle inte bli förvånad om frågan om arvsskatt skulle dyka upp framöver, säger Jesper Roine. Den avskaffades för tio år sedan av Socialdemokraterna, och Sverige är ett av få länder i världen som inte har någon arvsskatt.

Inom forskningen brukar man framhålla fyra olika konsekvenser av ekonomisk ojämlikhet:

– Ökande klyftor minskar tilliten, så brukar det sägas. Men det kan även gå åt andra hållet, säger Andreas Bergh, som är nationalekonom vid Institutet för näringslivsforskning och verksam vid Lunds universitet.

Han har nyligen slutfört ett projekt om tillit och inkomstklyftor utifrån data från 89 länder. Han menar att det är svårt att visa att ekonomiska klyftor orsakar minskad tillit.

– Tillit kan i sig minska klyftorna, men detta är fortfarande omstritt inom forskningen. I länder med stora klyftor är tilliten som högst hos höginkomsttagarna, trots att det är de som borde hotas av den kriminalitet som klyftorna kan ge upphov till, säger Andreas Bergh.

Han betonar dock att tillit är svårt att härleda.

– Sedan man började mäta tillit i början av 1980-talet, har siffrorna varit mycket konstanta men också mycket olika i olika delar av världen. Tillit verkar läras in av föräldrarna, och påverkas inte av skiftande ekonomisk jämlikhet.

– Det verkar som om handel historiskt sett har gynnat tillit, eftersom det uppmuntrar till ömsesidigt och långsiktigt tänkande.

För ett par år sedan utkom boken Jämlikhetsanden av forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett, där de hävdar att jämlika samhällen är bättre och hälsosammare att leva i. Boken fick stor uppmärksamhet och väckte livlig debatt. Daniel Waldenström är delvis kritisk till Wilkinson och Picketts resultat vad gäller folkhälsa.

– En stor mängd data visar att det är resursbristerna som är hälsofarliga snarare än ojämlikheten i sig. Det är extremt svårt att leda författarnas tes i bevis när det gäller rikare länder. Ta till exempel tobak, som är hälsofarligt och framför allt brukas av låginkomsttagare. Hur kan man bevisa att låginkomsttagare röker mer för att de rika blir rikare?

För svenska förhållanden finns det även fakta som talar mot tesen, till exempel så är medellivslängden högre i län med högre ojämlikhet vad gäller inkomster. Sambandet gäller även på kommunal nivå, medan cancerfrekvensen ökar med högre ojämlikhet i inkomst. Poängen med dessa exempel är att det är mycket svårt att påvisa orsakssamband. Det kan finnas samband, men det kan också vara helt andra faktorer som spelar in.

Det finns forskare som tycker att frågan har förstorats.

– Frågan har blivit överdramatiserad i svenska medier på senare år, säger Anders Björklund.

Han tycker också att ordet ”klyftor” är för laddat, och undviker det helst.

– Visst, vi har sett många rubriker om att skillnaderna har ökat på senare tid, men det är ingenting som har hänt nu. Ja, skillnaderna har ökat sedan 1980-talet. Sverige har närmat sig en del andra länder i Europa i det avseendet. Men de senaste åren har utvecklingen stannat av, Sveriges ginikoefficient har legat still de senaste åren. Så det finns ingen anledning till alarmism. Det är snarare anmärkningsvärt att skillnaderna inte har ökat nämnvärt sedan före krisen år 2008.