Varför är smärtan så smärtsam?
Var i hjärnan upplever vi smärta? Varför finns en sådan ohygglig känsla som kan vara så intensiv, både fysiskt och psykiskt i form av ångest, till exempel från en sjukdom som jag ändå inte kan frita mig ifrån? Hur långt har sjukvården i dag kommit i forskningen om smärtlindring? Jag har hört talas om människor som har en medfödd defekt som gör att de inte kan känna smärta – hur är detta möjligt?
/Rolf Åberg
Bild: Istock
Svar: Förutsättningen för att vi ska kunna uppleva en smärta är bearbetning av smärtsignalen i hjärnan. Den intellektuella bearbetningen av smärtsignalerna (”jag har ont”) sker framför allt inom ett område i hjärnbarken. Men upplevelsen av smärtan, det vill säga den känslomässiga eller emotionella bearbetningen (”jag har obehag”), sker i framloberna. Det är den senare som framkallar den plågsamma och obehagliga delen av smärtupplevelsen. Om man skär av smärtbanorna till framloben, så kallad frontallobotomi, så upplever patienten smärta utan att detta känns obehagligt. Detta ingrepp praktiserades faktiskt på 1940-talet men har övergetts sedan länge, då det gav upphov till ibland allvarliga personlighetsförändringar.
Smärtsignalerna i hjärnan kan mildras genom läkemedel, där de mest kända är opiaterna. Narkos och bedövningsmedel verkar också på hjärnan genom sövning, det vill säga framkallande av djup sömn.
Det är alldeles riktigt att det finns en sällsynt medfödd defekt hos vissa människor som gör att de antingen inte känner smärta, eller inte upplever denna som obehaglig. Eftersom smärtan är ett sätt att få oss att akta oss för skadliga impulser utifrån, kan detta tillstånd vara farligt. Dessa personer har därför en kortare förväntad livslängd.
I dag används stimuleringsmetoder i hjärnan vid vissa smärttillstånd för att minska smärta. Erfarenheterna är dock fortfarande begränsade.
/Clas Mannheimer, professor och överläkare, Kungälvs sjukhus, Smärtcentrum
