När häxprocesserna mötte vetenskapen

Det här är en text från 2014.

Tidigt en morgon i början av augusti 1620 fick den gamla änkan Katharina Kepler ett bryskt uppvaknande. Fyra beväpnade vakter trängde sig in i hennes hem, bärande på en avlång kista. De tvingade den 74-åriga damen att lägga sig ner i kistan. De lade på locket och bar i väg med henne genom stadens tysta gator. Solen hade ännu inte gått upp.

Den misstänkta häxan skulle så obemärkt som möjligt fraktas till rådhuset i den tyska staden Leonberg. Till och med vakterna var rädda för henne. Hon anklagades för att vara djävulens hantlangare på jorden, och de fruktade att hon skulle använda sina trollkonster på dem. Anklagelserna mot Katharina Kepler var många och förödande: hon hade tillrett dödliga brygder, orsakat smärta och sjukdom, fått kor att klättra på väggarna och försökt rekrytera unga kvinnor till ett ogudaktigt leverne. De första dagarna i fångenskap isolerades den gamla änkan. Hon fick som enda sällskap umgås med sin egen skräck.

Mellan åren 1615 och 1632 kulminerade häxprocesserna i Tyskland. Allra värst var det i den sydvästra delen och i trakterna runt Leonberg där Katharina Kepler var född och hade levt nästan hela sitt liv. Att bli anklagad för att vara en häxa var näst intill en dödsdom eftersom endast ett fåtal friades. Det var också stigmatiserande för de anhöriga eftersom misstankarna smittade av sig på familjen. Därför ordnade Katharina Keplers yngsta son, tenngjutaren Christoph Kepler, så att rättegången flyttades långt från hemstaden. Han valde att distansera sig från skandalen för att skydda sin heder och ställning.

Katharina Kepler fördes fem mil norrut, till den lilla staden Güglingen och placerades i en fängelsecell i ett av stadsmurens torn. Hon kedjades fast vid fötterna och vaktades av två vakter. Det var så som hennes äldste son, Johannes Kepler, fann henne när han anlände till Güglingen den 26 september 1620 och ansökte om att få försvara sin mor. I rättegångsprotokollet står det:

”Olyckligtvis infinner sig fången med sin son, matematikern.”

Åtalet mot Katharina Kepler är unikt. Det är det enda exemplet där en av Europas ledande intellektuella försvarar en familjemedlem under häxprocesserna på 1600-talet. Detta var de stora religionskrigens tid, intoleransens och de räddhågsnas tid. Protestanter, kalvinister och katoliker var alla måna om att upphöja sin egen gudsfruktan till den enda äkta och sanna. De stred mot varandra, men i kriget mot djävulen, hans demoner och häxor stod de eniga.

Samtidigt växte ett helt nytt sätt att betrakta världen fram, det naturvetenskapliga, och i och med detta driften att hitta de bakomliggande orsakerna till allt från varför planeterna rör sig som de gör till varifrån snöflingan har fått sin elegans. När Johannes Kepler stiger in rättegångssalen och försvarar sin mor gör han det med samma vetenskapliga metodik som han använde vid sina stora astronomiska, optiska och matematiska upptäckter.

Matematikern Johannes Kepler var en modig mästare och en man som stod fast vid sina åsikter. Han var den första som öppet tog ställning för Kopernikus solcentrerade världsbild och som korrekt beräknade planeternas banor. Han till och med slipade sina egna glasögon. När han fick för sig att beräkna volymen på oregelbundet formade vintunnor utvecklade han en helt ny typ av matematik för att kunna göra det.

Vid tiden för sin mors häxprocess var Johannes Kepler en upphöjd kejserlig hovmatematiker och berömd för sina många vetenskapliga verk. Han skulle komma att vara borta från sin tjänst i ett och ett halvt år. Så länge rättegången varade befann han sig vid sin mammas sida. Med vetenskaplig metodik försvarade han henne mot de vidskepliga anklagelserna för att rädda henne från att bli bränd på bål.

Han kunde aldrig förstå hur det faktiskt kunde gå så långt som det till slut gjorde.

Katharina Kepler föddes 1546 i den lilla staden Eltingen strax utanför Leonberg. Fadern var borgmästare och värdshusvärd. I dag står hon staty utanför den välbevarade röda korsvirkesbyggnaden som fortfarande är värdshus. I ena handen håller hon en skära och i den andra en kvast med örter. Hon gifte sig med Heinrich Kepler, och bosatte sig i grannstaden Weil der Stadt. Där, i ett hörnhus mellan kyrkan och stora torget födde Katharina Kepler sin första son, Johannes, astronomen. Något år senare födde hon sin andre, Heinrich, som dog ung och utblottad efter ett hårt leverne med mycket sprit, slagsmål och spel. Heinrich Kepler hann dock förekomma i häxprocessen mot sin mor. Flera vittnen berättade om hur sonen Heinrich, medan han ännu levde, hade sagt att fru Kepler skulle ha ridit på en kalv så att den dog och sedan gjort en stek av kalven som hon tvingade honom att äta.

Vi vet i dag ganska mycket om Johannes Keplers familj eftersom han var en flitig brev- och dagboksskrivare. En mening som han skrev när han var ung har kommit att prägla synen på modern:

”Hon är liten, mager, mörkhyad, pratsjuk och grälsjuk.”

Men det var inget mot vad han ansåg om sin far:

”Han var ondskefull, sedeslös, brutal och en obildad man. Han förstörde allt. Han var en missdådare, brysk och grälsjuk och han slog ofta sin hustru. Deras äktenskap var fullt av stridigheter.”

Katharina Keplers make hade varit legosoldat och legat i fält i långa perioder. Under en av hans resor lyckades han spela bort familjens lilla förmögenhet. Till slut drog han ut i ett av alla krig som härjade och kom aldrig hem igen. Katharina Kepler skulle komma att få skulden för hans död i häxprocessen mot henne. Hon anklagades för att ha uttalat en förbannelse över honom som ledde till att han dog i strid.

– Under åren har det växt fram en bild av Katharina som beskriver henne som om hon faktiskt var en häxa, en mentalt instabil kvinna som kokade fladdermössvingar med sina vänner, och att hon var en förskräcklig mor, säger Ulinka Rublack, professor i historia vid Universitety of Cambrigde.

Men det är en falsk bild, menar hon. Ulinka Rublack har gått igenom Leonbergs gamla stadsarkiv, som är väl bevarat. Där finns stadsbornas alla förehavanden och juridiska tvister nedtecknade. Där finns inget stöd för att Katharina Kepler skulle ha utmärkt sig som en grälsjuk kvinna.

Och inte heller att hon var en vit häxa som tillredde läkande mediciner som hon sålde. En vit häxa var en kvinna som använde sina magiska krafter för att göra gott. Däremot var Katharina Kepler som många andra äldre kvinnor duktig på att tillreda örter. Det fanns inga apotek på den tiden. Man fick göra sina egna mediciner, och man gav varandra råd och lärde sig vad som fungerade och inte.

Familjen Kepler var fattig och risken att Johannes Kepler över huvud taget aldrig skulle ha fått börja skolan hade varit överhängande, om det inte varit så att de protestantiska delarna av Tyskland hade infört fri och obligatorisk skolgång för alla pojkar. Luthers reformation och protestantismens införande i allt fler tyska städer innebar att en ny samhällsstruktur behövdes byggas upp. Det saknades präster, domare och lärare. Johannes Kepler utmärkte sig snabbt som en särdeles begåvad elev. Han skickades vidare till Leonbergs latinskola och därefter till högre läroverk för att till slut avlägga examen vid universitetet i Tübingen.

I sina egna anteckningar har Johannes beskrivit sig som en person som hela tiden utmanar varje ny idé han hör talas om och kritiskt granskar allting han läser. Han skriver att han behåller böcker han har lånat för man vet ju aldrig när man kan komma att behöva dem igen och att han ständigt drivs av en brinnande iver att utforska det svåra. Om hur hans hjärna arbetar skriver han:

”Medan jag läser och skriver börjar jag hela tiden tänka på nya saker, ord, uttryckssätt, argument, nya insikter och ny förståelse.”

När han var 13 år skickade han ett brev till universitet i Tübingen och bad om kopior av Martin Luthers teser. Han ville begrunda dem och själv skapa sig en uppfattning. Dessvärre kom han fram till att han inte höll med om flera av den protestantiska kyrkans grundteser. Hans drivkraft att hela tiden söka källorna och dra sina egna slutsatser gjorde honom till en stor tänkare, men den skulle också komma att stå honom och hans familj dyrt. Under sin tid i den österrikiska staden Linz blev han till och med exkommunicerad och förbjöds att ta nattvarden.

Johannes Kepler lyckades göra en klassresa och blev lika stor som adelsmännen och tillika astronomerna Tycho Brahe och Galileo Galilei som var samtida med honom. Hans mor måste ha varit mycket stolt över sin son, och tillfreds med sitt liv, tror Ulinka Rublack.

– Jag tror hon var ganska nöjd när hon var i 60-årsåldern, innan häxanklagelserna började. Hon hade uppfostrat fyra barn på egen hand, och i alla fall tre av dem hade blivit respekterade medborgare.

Upprinnelsen till att Katharina Kepler hamnade i onåd var ett gräl mellan en granne, Ursula Reinbold, och Katharinas son Christoph. Katharina drogs in i grälet och kallade Ursula för hora, ett tilltal som inte sågs med blida ögon på 1600-talet. Ursula blev mycket förgrymmad. Efter ett tag drog hon sig till minnes att hon hade drabbats av kronisk värk efter att ha druckit ett glas vin hemma hos Katharina Kepler. Det började skvallras om änkan Kepler.

Ett år senare, en het sommardag i augusti 1615, hade Ursula varit ute i det gröna och förlustat sig hela dagen med god mat och mycket vin tillsammans med Leonbergs mer inflytelserika medborgare. I sällskapet befann sig hennes man, hennes bror, som var hertigens barberare och kirurg, samt stadens domare. Ursula passade på att beklaga sig över den där kvinnan Kepler. Sällskapet ska ha blivit rejält berusat, och när de på kvällen kom tillbaka till staden lät domaren kalla på Katharina Kepler. Han anklagade henne för att ha orsakat Ursulas smärta genom häxkraft och krävde att hon skulle utöva lite mer häxkraft för att upphäva förbannelsen. Detta vägrade Katharina Kepler dock att göra, eftersom, som hon hävdade, det inte var hon som orsakat besvären. Det upprörda sällskapet lät sig inte nöjas med det. Ursulas bror drog sitt svärd och pekade på Katharina Keplers bröst och hotade att döda henne om hon inte upphävde förbannelsen. I det läget hade hon två val. Om hon låtsades att med trollkraft upphäva förbannelsen skulle hon erkänna att hon faktiskt var häxa och därmed i praktiken döma sig själv till döden. Och om hon vägrade – ja då hotade barberaren henne med döden. Katharina Kepler fortsatte att vägra, och spektaklet slutade med att domaren ingrep och lät henne gå hem till sig.

Tilltaget att lura en gammal änka och ta henne ensam till rådhuset var förkastligt till och med i 1600-talets rättsordning. Hennes barn stämde domaren för förtal och Johannes Kepler skrev ett upprört brev till rådhuset i Leonberg. I brevet skräder han inte orden och anser att de har gillrat en fälla för hans mor, vägledda av vidskepelse och idioti. Därefter citerade han lagen:

”Som ni vet är det olagligt att använda häxkraft mot häxkraft, så kallad pactum tactitum cum diabolo.” Om den åklagade då faller till föga är det enligt lag: indicium ad torturam (skäl för tortyr). Det hade alltså varit nära ögat för Johannes Keplers stackars gamla mor.

Den andra anmälan som Katharina Kepler ådrog sig var från en fru Haller som inte kom från någon av Leonbergs mera aktade familjer. Hennes man var en känd suput som nyligen blivit åtalad för att stulit havre. Själv drygade hon ut kassan med att mäta folks skallar, som egentligen var olagligt eftersom det användes för att spå i framtiden. Dessutom stod familjen Haller i ekonomisk skuld till Ursula Reinbolds familj. En av familjen Hallers döttrar hade gjort ett dagsverke som tegelbärare. Hon berättade för sin mor att fru Kepler hade kommit förbi och slagit henne på armen så hårt att hon inte kunde bära mer den dagen och sedan dess lidit stora kval. Fru Haller rasade och gick hem till Katharina och anklagade henne för att försökt skada hennes dotter med häxkraft. Hon plockade fram en kniv och satte den mot Katharinas strupe för att tvinga henne att bota dottern. Men inte heller den här gången lät sig Katharina inte bevekas; hon lurades inte till att begå pactum tactitum cum diabolo.

Nu hade Katharina Kepler två anmälningar mot sig för häxeri. Hon blev kallad till domaren som hon försökte muta med en silverskål. Mutförsöket skulle självklart komma att användas mot henne i häxprocessen som än låg några år in i framtiden. Syskonen Kepler förstod att läget var allvarligt och att en häxerirättegång var i annalkande. De såg till att modern tog sig till Linz för att bo där med Johannes Keplers familj. Myndigheterna i Leonberg ansåg att hon flydde och passade på att i hennes bortavaro låsa alla hennes tillgångar och bomma igen hennes hus. Om Katharina Kepler skulle dömas som häxa skulle tillgångarna fördelas mellan dem som ansågs ha drabbats av hennes häxkonster.

Efter bara nio månader i Linz begav sig Katharina Kepler hem. Hon längtade tillbaka och trodde att misstankarna mot henne skulle ha lagt sig. Invånarna i Leonberg var ju hennes grannar och vänner, och hon hade bott största delen av sitt liv där. Men hon skulle upptäcka att misstankarna mot henne snarare hade skärpts, och att hon till och med var portförbjuden i Leonberg. Hon tvingades nu flytta till sin dotter Margareta som bodde en bit utanför staden. Svärsonen var präst och inte förtjust över att ha en misstänkt häxa i hushållet och förbjöd henne att visa sig för honom. I Leonberg kom allt fler att vittna mot sin tidigare granne och vän.

I augusti 1620, när hon slutligen häktas och liggande i en kista förs till rådhuset i Leonberg, är listan med anklagelser lång. Hon beskylls nu också för att ha gjort skomakaren lam, skadat slaktarens fot och fått både sadelmakarens och tegelmästarens djur att bli galna. Dessutom ansåg flera av hennes vänner att hon besatt djävulska krafter.

Det första Johannes Kepler gjorde när han anlände till Güglingen var att begära in kopior av alla vittnesmålen. Han ville ha dem skriftligt för att han skulle kunna skärskåda var och en av dem. Sedan skrev han ett 125 sidor långt försvarstal för sin mor, som Ulinka Rublack har läst. Johannes Kepler använde sin vetenskapliga begåvning för att metodiskt analysera vartenda av vittnenas påståenden. Och han fann motsägelser och faktafel.

– Han kunde exempelvis bevisa att Ursula hade lidit av en sexuellt överförd sjukdom som gett henne kronisk värk långt innan hon druckit vin hemma hos Katharina. Han visade på motsägelser, som att någon påstår att hon varit häxa i tio år och någon annan anger 15 år, säger Ulinka Rublack.

När flickan Haller hävdade att Katharina Kepler hade slagit henne så hårt att hon fått kronisk värk i armarna och inte kunde arbeta mer, gav Johannes Kepler en annan bild av vad som skett. De andra tegelbärande flickorna kunde inte bekräfta att de sett händelsen. Det fanns också vittnen som hade sett flickan Haller bära tegel redan dagen efter den påstådda händelsen.

I domstolsförhandlingarna fortsatte anklagelserna mot Katharina Kepler. Hon misstänkliggjordes av att hon inte grät när de teologiska grunderna för häxanklagelser läses upp för henne. Och hon tittade inte på dem som vittnade mot henne. Hennes fångvaktare bidrog också med målande beskrivningar av hur hon betedde sig i cellen. Den gamla tandlösa damen ska ha fått in en kniv i cellen på något djävulskt vis. I själva verket hade hon fått en kniv för att skära sitt kött med.

Det var särskilt en åtalspunkt som Johannes Kepler skulle få problem med att förklara. Katharina Kepler hade för några år sedan bett dödgrävaren att gräva upp hennes fars grav och ge henne faderns skalle. Den skulle hon låta försilvra och ge till sin son hovmatematikern. Kyrkogårdsmästaren vägrade att göra det, och Katharina hade inte envisats. Men dödskallar ansågs höra ihop med magi, och att hon ville få sin fars kranium uppgrävt ansågs mycket komprometterande.

Johanns Keplers strategi var att hitta en annan orsak än häxeri, till att modern ville ha skallen. Han hävdade i rätten att hans mamma hade hört talas om att det var en fin present, en stor gåva, att låta försilvra en släktings kranium och sedan skänka bort den. Och att det därför inte hade något att göra med magi.

Rättegången pågick under ett drygt år och avslutades med att en redogörelse skickades till universitetets juridiska fakultet i Tübingen för bedömning. Fakulteten beslöt att bevisen inte räckte för en fällande dom, men Katharina Kepler blev ändå inte helt friad. Enligt lagen skulle den anklagade alltid utsättas för tortyr för att lära sig att hålla sig till sanningen, och i september 1621 var det dags för den då 75-åriga änkan som uthärdat mer än ett år i kedjor i en fängelsehåla att kliva in i tortyrkammaren. Hon skulle utsättas för den enklare formen av tortyr som gick ut på att bödeln ingående beskrev allt han skulle kunna tänkas göra med henne om hon inte talade sanning.

Bödeln torde ha berättat för Katharina Kepler om hur han skulle klä av henne naken och klippa hennes hår för att hon inte skulle kunna gömma något trolltyg på sig. Sedan skulle han leta efter djävulens tecken på hennes kropp, det vill säga de extra bröstvårtor som demoner och annat otyg suger på. Till den undersökningen användes ett spett som stacks i huden på den anklagade gång på gång, över hela den nakna kroppen. Det var en procedur som kunde ta flera dagar. Därefter kanske bödeln berättade om hur hårt han skulle dra åt tumskruvarna på hennes fingrar så att blodet började flöda under naglarna. Att han skulle hälla brännvin i hennes resterande hår och tända eld på det. Sedan bakbinda henne och hissa upp henne i de bakbundna händerna, och kanske fästa tyngder i hennes fötter för att öka smärtan. Därefter skulle hon få lägga sig på rygg på en stege. På den skulle han binda fast en planka med vassa spikar som trycktes in i kroppen på henne när han med taljor drog upp henne mot taket där han skulle låta henne hänga. Och för varje dag som hon inte erkände sina förbindelser med djävulen skulle hon gå en ännu värre dag till mötes. Men Katharina Kepler lät sig inte skrämmas och utbröt:

”Om ni så sliter varenda ven ur min kropp så kommer jag inte erkänna.”

Bödlarna i Güglingen gav upp och domarna lät henne gå. Till slut blev hon alltså fri. Men hon kunde ändå inte flytta hem till sitt älskade Leonberg för invånarna där ville inte veta av henne. För dem var hon fortfarande att betrakta som häxa. Besvikelsen måste ha varit stor hos både Ursula Reinbold och fru Haller och de andra som vittnat mot henne. Istället för skadestånd dömdes de att betala en del av rättegångskostnaden. Katharina Kepler flyttade hem till sin dotter igen, men dog redan ett halvår senare.

Johannes Kepler hämtade upp sin familj och for tillbaka till Linz som han så hastigt lämnat ett och ett halvt år tidigare. När han plockade upp sina böcker och anteckningar ur lådorna som han lagt undan under sin bortavaro hittade han ett gammalt manuskript som fick honom att drabbas av svår ångest. Det fick honom att tro att han själv var skyldig till att mamman över huvud taget hade drabbats av häxanklagelserna. Han hade hittat Somnium.

Somnium är ett verk som Johannes Kepler började skriva när han var student i Tübingen och färdigställde under sina år i Prag. Syftet var att utforska hur det skulle vara att betrakta planeternas rörelser från en annan plats än jorden, till exempel månen. Han gjorde det i form av en berättelse där hans alter ego är en ung man som växer upp på Island med sin örtsamlande mor Fiolxhilde. Hon besitter viss magisk förmåga och har kontakt med demoner. Den vänligaste av dessa tar med sig huvudpersonen till landet Levania, som är månen. När Johannes Kepler kom hem till Linz återupptäckte han alltså ett manuskript till en ännu inte utgiven bok där han beskriver sin egen mamma som häxa!

Johannes Kepler visste att det fanns en kopia av manuskriptet i Tübingen. Det som oroade honom var att Ursulas bror, barberaren, bodde i Tübingen. Hade han sett manuskriptet? Och påverkat sin syster som ju startade hela processen?

– Jag tror att Johannes Kepler fick en posttraumatisk reaktion och övertygade sig själv att han var skyldig till hela häxprocessen. Han hittade aldrig någon annan rationell förklaring till att hans mamma blev anklagad, men det här skulle ha kunnat vara en sådan, säger Ulinka Rublack.

Hon berättar att Somnium aldrig togs upp i processen mot hans mor, så Johannes Kepler borde snabbt ha kunnat avfärda sin egen skuld. Han hade räddat sin mamma och familjens heder, men nu hade han ju den personlighet han hade: en stark drivkraft att förstå och försöka förklara varför världen är som den är.

Men orsaken till den grymma häxprocessen mot hans mamma kunde han aldrig vare sig förstå eller förklara.