Skriv kort och förstå
”Sluta gömma er i universitetsvärlden”. Det är rubriken på en krönika av Frida Boisen, chefredaktör på GT och krönikör i Expressen. Krönikan är en uppmaning till forskare att nå ut med sin kunskap, sina resultat, och att göra det via twitter och sociala medier.
”Så alla forskare, professorer, docenter och allt vad ni är – Starta ett twitterkonto idag! Lägg ut din senaste forskning på facebook nu! Det är faktiskt er skyldighet.”
Min spontana första reaktion var nej, hjälp. Vad tillför personliga kommentarer om avhandlingar på facebook, eller korthuggna forskningsresultat via twitter? Är det inte mer komplexitet och helhet vi behöver, snarare än snärtiga formuleringar och åsiktsfragment.
Så mötte jag Karin Lindelöf. Hon är etnolog vid Centrum för genusvetenskap vid Uppsala universitet och forskar på tjejlopp, alltså lopp där enbart kvinnor deltar; tjejmilen och vårruset är två typiska exempel. Vad är det som gör att dessa lopp har blivit populära och vad betyder arrangemangen för deltagarna? På senare tid har Karin Lindelöf intervjuats om sin forskning och framträtt i bland annat Upsala Nya Tidning, Runner’s World och sportsändningar i SVT.
Karin Lindelöf berättade om hur roligt det var att så många som normalt inte speglar svensk etnologisk forskning, lät henne berätta om sitt pågående forskningsprojekt. Hon beklagade sig inte alls över de begränsningar som olika medier innebar för hennes möjligheter att beskriva sina metoder, hypoteser och resultat. Tvärtom var hon sporrad.
Varje gång hon fick formulera sig kort och begripligt inför en journalist så märkte hon att hon också utvecklade sin syn på sin egen forskning.
Så när min ryggmärgsreflex lagt sig och jag försöker formulera en mer hållbar åsikt i frågan inser jag att Karin Lindelöf och Frida Boisen har rätt. Det finns inte några hållbara skäl till att forskare skulle hålla sig undan från vissa medier.
Visst tar det tid och resurser, och alla kan inte vara med överallt och alltid. Men det går inte att skylla på själva mediet.
Det finns dessutom många skäl till att forskare ska prioritera bort annat och kommunicera sina resultat till allmänheten. Det främsta skälet är att det ingår i tjänsten. Offentligt finansierad forskning ska göras tillgänglig för allmänheten. Förr hette det den tredje uppgiften, numera är det en del av det så kallade samverkansuppdraget. Oavsett vad det heter så ingår det i arbetsbeskrivningen.
Men det finns också mer egennyttiga skäl att kommunicera resultaten. Att popularisera sin forskning gynnar både karriären, studenttillströmningen och anslagen. Ju mer omskriven en forskare blir, och ju mer en forskares resultat sprids, desto bättre går det för forskaren och dess institution.
Det borde förstås räcka med det. Men det finns ett ytterligare argument. Ja, kanske det starkaste av dem alla. En forskare som anstränger sig för att förklara sina resultat på ett populärt sätt blir en bättre forskare.
Och det är ju just det etnologen Karin Lindelöf säger. När hon beskriver sin forskning i nya termer, i nya medier, för nya lyssnare, läsare och tittare. Då utvecklas hon som forskare.
Och det roliga med det är att här bidrar du. För det måste förstås finnas en mottagare för denna populariserade kunskap. En lyssnare, tittare och läsare. Så du som läser Forskning & Framsteg som ren avkoppling nu i sommar kan vara extra nöjd. Du gör en insats för forskningen. Du hjälper forskarna att forska bättre.
