Kampen mot det stigande havet

Åt ena hållet sträcker sig Adriatiska havet. Ett jättelikt kryssningsfartyg stävar fram genom solglittret. Åt andra hållet ligger dess hägrande mål: världsarvet Venedig med alla sina oskattbara kyrkor och palats.

Vi befinner oss några kilometer från staden, på en kaj vid det smala sundet mellan de båda lagunöarna Lido och Pellestrina.

Här pågår ett av Italiens största och mest omtalade byggprojekt, Mose. Med en budget på 5,5 miljarder euro. Med fyra tusen anställda. Med hela världens ögon på sig.

På kajen står platschefen Enrico Pellegrini och betraktar en betongkonstruktion stor som ett hyreshus. Om några dagar ska den bogseras ut på vattnet och sänkas ner på havsbotten. Sida vid sida med andra liknande.

– Totalt ska vi lägga ut 35 sådana här kassuner. De väger upp till 22 000 ton styck. Ändå lyckas vi placera dem med tio millimeters precision, berättar han stolt.

Kassunerna är själva hjärtat i försvaret av Venedig. De ska läggas vid de tre inloppen som öppnar Venediglagunen mot havet: i nordöst mellan fastlandet och Lido, i sydväst mellan fastlandsstaden Chioggia och Pellestrina, och här i Malamoccosundet mellan Lido och Pellestrina.

Ovanpå kassunerna, som kopplas ihop på botten och innehåller dubbla arbetstunnlar, ska man fästa de 78 höj- och sänkbara portar som ska hindra vattnet från att strömma in i lagunen. I nedfällt tillstånd ska portarna vara fyllda med vatten, men när faran nalkas ska tryckluft pumpas in så att de kan resa sig upp till ytan.

Redan nu är halva barriären mellan fastlandet och Lido klar. Den testades i oktober 2013 och portarna fungerade perfekt. Enligt tidsplanen ska samtliga barriärer vara färdiga 2016. Då ska också de slussar som nu byggs vid Chioggia och Malamocco vara i bruk.

Det är lätt att imponeras av projektets omfattning. Utöver fördämningsverket har stadens kajer, 46 kilometer kustlinje och 1300 hektar våtmarker och åkrar i lagunen säkrats mot högvattnet.

Många av de tekniska lösningarna i barriärbygget har aldrig prövats förut. Allra minst i denna skala. Bara för att nämna ett exempel: de 156 gångjärnen som ska hålla ihop kassunerna med portarna väger 42 ton – styck.

Även för en rutinerad byggnadsingenjör som Enrico Pellegrini, som byggt hamnar världen över, är Mose något speciellt. Hittills har han ägnat åtta år åt projektet.

– I enlighet med byggreglerna är Mose designat för att hålla i hundra år. Men egentligen finns det ingen bortre gräns för hur länge det skulle kunna skydda staden, säger han.

Detta återstår att se.

Mycket har hänt sedan projektet sjösattes 2003. Då var det överhängande problemet acqua alta, de flodvågor av högvatten som på vintrarna med jämna mellanrum översvämmar Venedig.

Den utlösande händelsen var den rekordhöga flodvåg som drog in i lagunen den 4 november 1966. Den mätte 194 centimeter och lade hela staden under vatten. Den fick Italiens regering att ge högsta prioritetet åt Venedigs räddning, vilket efter ändlösa utredningar ledde fram till satsningen på Mose eller Modulo sperimentale elettromeccanico, som är dess fulla namn.

En som fortfarande minns den där höstdagen 1966 är Paolo Canestrelli, nu chef för stadens högvatteninstitut ICPSM. 

– Jag var fjorton år och bodde en trappa upp på en tvärgata till Canal Grande. Jag var van att se folk promenera i gränden, men den här dagen såg jag till min förvåning hur en båt for fram därnere. Mamma sa åt mig att skolan var inställd och att jag inte fick gå ut. Pappa, som hade en verkstad i bottenplanet, fick slita hårt med att städa upp när vattnet dragit sig undan.

I mitten på 1990-talet gjordes en beräkning av katastrofens konsekvenser – hur stora kostnaderna blivit för att restaurera det som förstörts: palats, kyrkor, butiker, kajer och fördämningar.

– Man kom fram till summan 20 miljoner euro. Den största förstörelsen hade drabbat den gamla venetianska mur som skyddat staden ute på lagunöarna Lido och Pellestrina. Men den har nu restaurerats och förstärkts inom ramen för Mose-projektet, konstaterar Paolo Canestrelli.

Från sitt kontor vid Canal Grande har Paolo Canestrelli numera järnkoll på högvattnets rörelser – långt ut på Adriatiska havet. Fyra till fem dagar i förväg kan ICPSM med hjälp av mätstationer till havs förutspå när en flodvåg är på väg och hur allvarlig översvämningen kan bli.

– Två dagar i förväg skickar vi ut ett varnings-sms till 59 000 prenumeranter.  Samtidigt informerar vi butiksägarna, så att de kan flytta upp sina varor på hyllorna. Det går vanligtvis ganska lugnt till, säger han.

Problemet är att detta scenario numera måste utspelas allt oftare.

Hittills har ingen flodvåg kunnat mäta sig med den från 1966, men frekvensen på vågorna har ständigt ökats. År 2010 drabbades Venedig vid arton tillfällen av flodvågor som var över 110 centimeter höga. År 1966 hände detta fyra gånger.

En förklaring är den landsänkning som ägt rum i staden, mestadels på grund av ett alltför kraftigt uttag av grundvatten. Det beräknas att Venedig har sänkts med 12 centimeter mellan 1950 och 1970, en utveckling som nu lyckligtvis tycks ha bromsats upp.

En annan förklaring är havsnivåhöjningen. Från 1900-talets början fram till i dag beräknas denna ha varit cirka 14 centimeter i den här delen av Adriatiska havet.

– Totalt har alltså vattennivån i staden höjts runt 30 centimeter på hundra år. Därför är vår motståndskraft mot flodvågorna allt sämre, säger Paolo Canestrelli.

Och värre ska det bli. Enligt klimatpanelen IPCC kommer den globala uppvärmningen att leda till att havsnivån höjs med 30–100 centimeter fram till 2100, med en mest sannolik nivå på runt 60 centimeter. Därefter kommer den att fortsätta stiga under överskådlig tid.

– Därför behöver vi nu Mose mer än någonsin. Både mot flodvågorna och mot havsnivåhöjningarna, som ju inte var något man tänkte på när projektet startades, säger Paolo Canestrelli.

På Consorzio Venezia Nuova, företagskonsortiet som för tio år sedan fick i uppdrag av den italienska staten att bygga det världsunika fördämningsverket, är man väl medveten om denna dubbla uppgift.

Konsortiet har sitt huvudsäte i ett upprustat hamnmagasin i Arsenalen, stadens nedslitna varvsområde, som nu börjat fyllas med chica konstgallerier och högteknologiska kontor. Ett av dessa är Moses kontrollrum, där en hel vägg med skärmar visar olika meteorologiska och hydrologiska data i och runt Venediglagunen. Med jämna mellanrum utför man här simuleringar av hur barriärernas portar ska manövreras, för att på bästa sätt matcha lufttryckets, vindens och vågornas rörelser.

– Portarna är byggda för att klara av flodvågor på upp till 300 centimeter. Tanken är att portarna ska fällas upp när vattennivån är 110 centimeter över det normala. Fram till den nivån klarar sig nästan alla Venedigs stadsdelar från att översvämmas. Bara Markusplatsen och intilliggande kvarter, som ligger 80 centimeter över havsnivån, kommer att drabbas, förklarar hydrologen Giuseppe Barusolo.

Han visar en datasimulering med scenarier för olika högvattennivåer. Vid 120 centimeter blir 40 procent av staden översvämmad. Vid 200 centimeter klarar sig bara de moderna delarna vid järnvägsstationen och Piazzale Roma.

Enligt de nuvarande högvattenprognoserna kommer det att bli nödvändigt att höja portarna fem till tio gånger per år. Och om den globala uppvärmningen får havet att stiga ytterligare, räknar man med att klara av även detta – upp till 60 centimeters havsnivåhöjning.

– När havsnivån når så högt är risken stor att vi måste stänga portarna mer än hundra dagar per år för att klara både den och flodvågorna, konstaterar Giuseppe Barusolo.

I Sverige är hotbilden inte lika dramatisk som i Venediglagunen. Men flera av våra kustområden har liknande problem. De större städerna vid havet som Göteborg, Malmö och Stockholm håller alla på att förbereda sig för hur man ska möta framtida havsnivåer. Även små kustkommuner tar frågan på stort allvar.

Falsterbonäset i Vellinge kommun ligger längst ut på sydvästra Skånes spets. I princip är det en hög med sand som är tillplattad som en pannkaka. Betraktar man halvön uppifrån är det inte svårt att förstå hur utsatt den är. Omgiven av ett föränderligt hav med återkommande högvattenpulser på upp till en och halv meter. Ständigt utsatt för vindar och vågsvall som gräver sig in i landmassans sandiga ytterkanter.

Lägger man till en framtida havsnivåhöjning och ett ökat antal kraftiga stormar så blir problemen akuta och svårbemästrade. Kommunen har därför gjort en ingående analys av vad som egentligen står på spel. Föga överraskande visade det sig handla om stora sociala värden och naturvärden, men också om fastighetsvärden på runt 60 miljarder kronor.

– Valet man ställs inför är att antingen låta stranden retirera och på så vis successivt dränka de här värdena. Eller att försöka rädda och bevara samhällena. För vår del var beslutet lätt, säger Hans Folkesson, som är stadsbyggnadsdirektör i Vellinge kommun.

Kommunens första åtgärd blev att förstärka det man redan hade i form av inre och yttre skyddsvallar. Gamla järnvägsbankar, bilvägar, gångvägar och även naturliga upphöjningar byggdes ut och höjdes. Det är en relativt billig och enkel lösning som man kommer att vidareutveckla i takt med att förhållandena förändras.

I ett längre perspektiv kommer det inte att bli lika enkelt.

Med höjda havsnivåer ökar också risken för att vattnet ska tränga in via halvöns hamnar, bäckar eller andra vattendrag. Därför har kommunen redan nu, om än i liten skala, börjat titta på slussportar och öppningsbara eller fasta barriärer. I första hand handlar det om att kunna stänga till Skanörs hamn, Falsterbokanalen och några vattendrag öster om Höllviken.

Men det är långt ifrån tillräckligt om man vill rädda det utsatta näset från de framtida hoten. När havet stiger snabbare är det mer svårhanterbara mekanismer som tar över. Sandkusterna kan ändra form och plats under olika perioder. Den balans som tidigare fanns mellan sandprofilen och vattenytan sätts ur spel när vattennivåerna förändras.

Havets sätt att återställa balansen är att ”äta” allt mer av stranden och föra ut sanden till djupen. För att kunna hantera ett sådant scenario har Vellinge kommun tillsammans med professor Hans Hansson vid Lunds tekniska högskola tagit fram en hundraårsplan.

– Mellan tummen och pekfingret kan man säga att för varje centimeter som havet stiger så kommer stranden att dra sig tillbaka en meter. Om vattnet stiger med en meter fram till år 2100, som SMHI befarar, så talar vi alltså om hundra meters reträtt överallt i våra sandiga kustområden, säger Hans Hansson.

Om inget görs betyder det i sådana fall att minst en fjärdedel av alla hus på Falsterbonäset kommer att stå under vatten. Lösningen som Hans Hansson rekommenderar – och som Vellinge kommun också bestämt sig för – är att hämta sand från en annan plats och fylla på där havet äter sig fram, så kallad strandfordring. Det är en evig kamp mot havets glupska käftar. Ungefär som att dammsuga hemma. Man måste göra det om och om igen.

– Det är samma sak som att lägga ny asfalt på en sliten väg. Det kallas underhåll. Konstigare än så är det inte, säger Hans Hansson.

Tanken bakom strandfordringen är att stärka upp strandplanet så att det kan fungera som en buffert mellan vågorna och de ömtåliga sanddynerna, som i sin tur skyddar landområdena bakom.

Ystads kommun var först ut i Sverige när de förra året fick tillstånd från mark- och miljödomstolen att strandfordra delar av sin kuststräcka. Under en tioårsperiod får de ta upp 340 000 kubikmeter sand från havets botten på Sandhammar bank utanför den skånska kusten och fördela den över de erosionsdrabbade områdena vid Ystad Sandskog och Löderups strandbad.

Men i Vellinge är frågan lite mer komplicerad eftersom stora delar av Falsterbonäset är naturreservat. Här finns ett ovanligt rikt fågelliv, unika kustbeteslandskap, Sveriges finaste reproduktionsområden för piggvar och mycket annat som har stor ekologisk betydelse. Sveriges och EU:s naturvårdslagar skyddar och garanterar att de här naturvärdena består. Länsstyrelsen måste godkänna alla ingrepp i dessa områden och hittills har man sagt nej till flera delar av Vellinges strategi. Områdena ska bevaras så som de är. Men vad händer när naturen helt plötsligt ändrar sig – får man ingripa eller inte?

– Det dilemmat klarar inte juridiken av i dag, för juridiken bygger på att naturen är statisk. Det är ett helt nytt fenomen som vi måste ta ställning till, säger Hans Hansson.

Även Mose-projektet i Venedig har stött på patrull. En del kritiker menar att fördämningsverket inte kommer att räcka till för att klara havsnivåhöjningarna. Andra pekar på att det vore billigare att använda den teknik som tillämpas i Rotterdam och London (se rutan här intill).

Miljövänner har vänt sig till EU-kommissionen och hävdat att Mose äventyrar viktiga fågelhabitat. De har även påtalat att balansen i lagunens ömtåliga ekosystem hotas om portarna hålls stängda alltför ofta. 

Consorzio Venezia Nuova har försökt ta till sig av kritiken.

– Debatten har varit viktig för hur projektet utvecklats. Inte minst har vi tagit hänsyn till de ekologiska aspekterna. Däremot är det helt fel att säga att bygget är överspelat av stigande havsnivåer. Det räcker fortfarande för att klara de höjningar som IPCC räknar med, säger Monica Ambrosini, som är pressansvarig.                                                                                                                

Hon konstaterar att den värsta kritiken nu tyckts ha lagt sig:

– De flesta venetianare är hemskt trötta på alla översvämningar. De säger: Gör klart dammbygget nu, även om jag inte gillar det!