Kometen är infångad
Nu har kometjägaren Rosetta kopplat greppet kring sin komet. För första gången får vi på nära håll följa en urtida snöboll på dess väg mot solen.
Kometen 67P/Churyumow-Gerasimenko 4,5 kilometer långa kärna sedd från 100 kilometers håll.
Bild: ESA/Rosetta/MPS for OSIRIS Team MPS/UPD/LAM/IAA/SSO/INTA/UPM/DASP/IDA
Jakten pågick i tio år, fem månader och fyra dagar, och krävde fem varv runt solen, tre flygningar förbi jorden och en förbi Mars. I början av augusti kom rymdsonden Rosetta till sist ikapp kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko, eller bara kallad 67P.
Synen som mötte astronomerna påminde om en potatis, eller en badanka – eller två sammanslagna snöbollar. Kanske är det två kometer som har fastnat i varandra?
I över ett år ska Rosetta nu följa kometen på väg in mot solen och en bit tillbaka igen. Ju närmare solen, desto mer is, gas och stoft kommer att spruta ut och forma en lång kometsvans.
Ett tag såg det ut som om 67P redan började veckla ut svansen, men så försvann den igen. Varför det blev så är bara en av de många frågor som forskarna hoppas kunna besvara.
Den 13 augusti 2015 kommer paret att vara som närmast solen, något som 67P brukar vara lite drygt vart sjätte år på sin omloppsbana. Det blir första gången som en rymdsond på nära håll följer en komet från dess frysta stadium, då den är långt bort från solen, till ett mer aktivt tillstånd i solens närhet. Men först, när kometens gravitation är kartlagd, ska Rosetta utföra en rad manövrer för att hamna i en lagom rund bana på mellan 10 och 30 kilometers avstånd från den knöliga himlakroppen, för att noga kunna kartlägga kometens alla skrymslen.
Kometer brukar beskrivas som smutsiga snöbollar som består av is och stoft, restmaterial från solsystemets tillblivelse, vilket gör dem extra intressanta för astronomerna. Redan nu har kometens buckliga yta fotograferats med så pass stor detaljrikedom att vi skulle ha kunnat upptäcka en stor lastbil – om en sådan hade stått parkerad där.
I november väntar Rosettaforskarnas svåraste utmaning: då ska en liten robotlandare, Philae, placeras på kometkroppen och undersöka dess uppbyggnad på plats. Landningsplatsen måste vara utformad så att materialet under robotens fötter inte blåser bort. Dessutom gäller det att Philaes solpaneler inte hamnar i fel läge, för då riskerar det tiotal instrument som roboten bär på att inte få tillräckligt med elenergi för att kunna utföra sina uppdrag.
