Låt bilden fånga dig

I somras nådde rymdsonden Rosetta fram till sitt mål, kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko. Det framstår för mig som en helt enastående ingenjörsmässig bedrift.

Men ändå är det bilderna från mötet med bumlingen i rymden som fascinerar mig mest. Jag kan inte få nog. Du ser en av dem här, där du också kan läsa lite mer om sonden och kometen. Kanske är det detaljrikedomen, i kombination med vetskapen om den tekniska utmaningen att alls kunna ta dessa fotografier, som gör att jag häpnar och att tanken svindlar.

Samma effekt på mig har bilderna från Mars som publicerades för ett år sedan. Även här var det den extra detaljrikedomen, i kombination med vetskapen om att det är en annan planet, som trollband mig.

Men när jag visar bilderna för andra är reaktionen inte alls alltid så stark som jag förväntar mig. Ytterligare en sten? Den har ju knappt några färger!

Det handlar förstås till stor del om vad vi vet om bilden, sammanhanget. Tydligast är det kanske för fotografier av stjärnor. Ofta är det bara många vita prickar, ofta suddiga, i ett oregelbundet mönster mot svart bakgrund. Vitt och svart.

Ändå svindlar tanken när jag ser stjärnbilderna. Prickarna har en mening och det räcker för att min fantasi ska gå igång. Men jag vet att det för andra bara är vita prickar – visserligen en avbildning av verkligheten – men en rätt trist sådan. Det händer att jag får vänliga läsarbrev som tycker att det nog hade räckt med en text som berättade om stjärnorna och deras egenskaper. Bilden tillför enligt dessa läsare ingenting alls.

Jag har full förståelse för den reaktionen, även om jag förstås helst skulle vilja att alla kunde känna samma sugande känsla inför ett antal vita prickar mot en svart bakgrund.

Hur meningsfull en bild egentligen är kan man filosofera länge om. Och som av en händelse ger Forskning & Framsteg, i samarbete med Modern Psykologi och Språktidningen, i slutet av september ut en specialtidning om just filosofi. Vi kallar specialtidningen för Modern Filosofi och den är fylld med grubblerier av den typ jag ger uttryck för ovan. En av frågorna i tidningen handlar till exempel om modern konst: ”Samtida konst lämnar mig helt oberörd. Är det mitt eller konstens fel?”

Jeanette Emt, filosof vid Lunds universitet, svarar på frågan. Man kan sammanfatta hennes svar med att det troligen är bådas fel om konst lämnar någon oberörd, både konstens och betraktarens:

”All konst är inte bra. Har man förväntningar på att konst alltid ska ge upphov till stora upplevelser så är man oerhört romantiskt lagd. Det finns sådan konst men för att hitta den så krävs aktivt intresse och öppenhet. Ibland hittar man något som väcker ens intresse på de mest oväntade ställen.”

Det är ett svar som också kan appliceras på våra vetenskapliga bilder i Forskning & Framsteg. Det finns paralleller mellan konstnärlig framställning och vetenskap, även om det förstås finns skillnader när det gäller anspråk på sanningshalt och förklaringsvärde. För även om stjärnbilder och bilder på kometer i första hand är vetenskapliga dokument, så har de också en förmåga att beröra. Och då är gränsen mellan konst och vetenskap plötsligt inte lika tydlig.