Levande fossil: Ginkgoträdet trivs i storstaden

Henrik Sjöman, som forskar i växtanvändning för urbana miljöer, sitter i en källare på Institutionen för hortikultur vid Cornell university i New York och undersöker bladprover från lönnar.

Om några veckor ska han ge sig ut i fält, till skogarna i bergskedjan Appalacherna. Han har tidigare letat i Moldavien, Rumänien och Kina. Uppgiften är att hitta miljöer som motsvarar Sergels torg i Stockholm eller Triangeln i Malmö ute i naturen. Alltså naturliga miljöer som präglas av samma tuffa mikroklimat som råder inne i staden, med torra, varma somrar och torra, kalla vintrar.

– Jag ska titta på vilka arter och genotyper som klarar sig där, och som utvecklas till vackra och storväxta träd i den miljön, och samla in dem. Sedan tar jag hem dem till Sverige och undersöker vad de har för potential för att leverera som stadsträd i svenska städer, säger Henrik Sjöman.

I takt med att städerna växer och blir tätare, blir det allt viktigare att få in grönska i dem – och att få grönskan att överleva och frodas. Det handlar om mer än estetik. Träd är ett stadsbyggnadselement, med många viktiga funktioner. De fångar upp partiklar ur luften, binder koldioxid och producerar syre. De minskar mängden dagvatten och drar ner energiförbrukningen i husen, bland annat genom att bromsa kalla vindar. På sommaren ger de svalkande skugga åt lekplatser, gårdar och busshållplatser. En del av träden ger dessutom nektar åt pollinerare och boplatser åt fåglar och andra djur. Grönskan sänker också människors stressnivåer och ökar välbefinnandet.

För många människor är staden den ”natur” som de upplever allra mest. Men det är en ogästvänlig miljö vi bjuder in träden till. Alla hårdgjorda ytor – betong, asfalt, husväggar och stenläggningar – gör staden varmare och torrare än omgivningen. När vi saltar på vintern hamnar saltstänk på stammar och knoppar, och salt smältvatten rinner ner till rötterna. Träd på den ena sidan av en gata kan hamna i ständig skugga från höga hus, och tunna och gängliga luta sig ut mot gatan för att få lite ljus, medan andra träd blir ljusstressade. Städerna är ju aldrig släckta. Det lyser hela tiden och det får en del träd att växa för länge på hösten och börja för tidigt på våren, vilket leder till frostskador. Dessutom lider de nästan alltid brist på utrymme, både ovan och under jord, och slitaget är stort.

Nej, stenstaden är inget för veklingar, förklarar Henrik Sjöman. Björkar, till exempel, ett av Sveriges vanligaste lövträd i den vilda naturen, göre sig icke besvär. Åtminstone inte i södra Sverige. De är visserligen snabbväxande, men alldeles för törstiga. De gör billiga investeringar i blad med tunna cellväggar. Blir det för torrt går cellväggarna sönder och de tappar alla bladen. Då är fotosyntesen – och de ekosystemtjänster vi vill få av trädens bladverk – över för den säsongen. I parker och trädgårdar kan de frodas och bli stora, men inte i innerstädernas tuffa gatumiljöer.

En art som däremot har visat sig trivas bra i städer världen över är ginkgo. Somliga känner trädet väl. Har man väl gjort bekantskapen, glömmer man det inte. Andra studsar vid namnet. Ginkgo?

– Ginkgo är ett urtidsträd, med ett exotiskt uttryck som vi inte alls har i vår svenska natur. Det är lätt att tycka att det är häftigt, säger Henrik Sjöman.

Ginkgo är vad som brukar kallas ett ”levande fossil”. När Peter Crane, professor i botanik vid Yale university, förra året kom ut med en nästan 400-sidig ginkgobiografi kallade han det ”trädet som tiden glömde.” Liksom vi människor, Homo sapiens, är den enda kvarlevande arten inom släktet Homo, återstår bara en enda art av ginkgo.

Men ginkgons historia är mycket längre än vår – den fanns redan innan Atlanten existerade och utgjorde föda åt dinosaurier – och dess nutida ensamhet är också mycket större. Medan vi människor har levande släktingar åtminstone i samma familj i form av schimpanser, gorillor och orangutanger, är ginkgon inte bara den enda återstående arten i sitt släkte och sin familj, utan i hela sin ordning och klass. Den har skuffat in sig lite grovt mellan barrträd och kottepalmer i systematiken, men förutom att den är nakenfröig liknar den ingen annan växt. Den är ett unikum bland jordens ungefär 100000 trädarter.

Vad ska man kalla de solfjäderformade bladliknande platta barren, för att det ska vara korrekt? frågar jag Henrik Sjöman. Är det blad eller barr?

– Tja, svarar Henrik Sjöman och slår ut med händerna. Det är varken blad eller barr. Jag brukar säga att ”ginkgo är ginkgo”.

För omkring 220–65 miljoner år sedan växte ginkgoträd över hela världen. Rikligt med fossila fynd finns från alla kontinenter. Ett av de vackraste, med tydliga bladfossil av den utdöda släktingen Ginkgo cordilobata i en grå siltsten från Afghanistan, finns i samlingarna på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm.

Ginkgo växte till och med norr om polcirkeln, visar fossil från Spetsbergen, Ellesmere Island och Alaska. Från Sverige finns fossil från Fyledalen i Skåne, från mellersta juraperioden, mitt under skräcködlornas välde.

Men för 65 miljoner år sedan, när dinosaurierna och en stor del av jordens djur- och växtarter dog ut, började ginkgons geografiska utbredning minska. Kanske på grund av att klimatet blev kallare och den tempererade zonen, där träden trivs som bäst, krympte. Eller kanske för att de konkurrerades ut av de blommande växternas explosionsartade evolution, som skapade mycket av den grönskande mångfald vi lever med i dag.

När de två senaste årmiljonernas återkommande istider gjort sitt, återstod bara en enda ginkgo-art i ett enda hörn av världen – Ginkgo biloba i spridda delar av de kinesiska bergen.

Men sedan dess har arten spridit sig över världen på nytt – med människans hjälp, bland annat av kinesiska och japanska munkar som planterade träden vid templen. När européerna ”upptäckte” arten i Japan i slutet av 1600-talet var det just vid templen de fann den och därför kallas ginkgo också för tempelträd.

Länge trodde man att det inte fanns några ginkgoträd kvar som överlevt i vilt tillstånd, men 1989 uppfyllde Peter Del Tredici från Harvard university många botanikers dröm. Han hittade vad som tros vara en vild population av ginkgo på Tianmu-berget i Zhejiang-provinsen i östra Kina. Även på ett berg i Chongqing längre västerut växer vad som kan vara vilda rester av tidigare ginkgoskogar.

Denna urtida överlevare har märkligt nog just de egenskaper som krävs för att klara sig i våra moderna städer, och ginkgo har blivit ett av världens populäraste stadsträd: det växer på gatorna i Tokyo, Beijing och Seoul, i Washington, New York och Montreal, i Paris, Berlin och London, Sydney och Melbourne, Sao Paulo och Mexiko City.

Sverige planterades redan på 1950-talet en allé av ginkgo längs Nygatan i Trelleborg, men i övrigt har det tills för några år sedan bara funnits enstaka exemplar i Sverige.

Det var innan Stockholms stads trädspecialist Björn Embrén föreslog att ginkgo skulle planteras längs hela Hornsgatan i Stockholm. Den över två kilometer långa gatan, som både är affärs- och genomfartsgata, är en av huvudstadens mest förorenade, med partikelhalter som alltför ofta överskrider EU:s gränsvärden. Trädplantering skulle bli en del av lösningen. Men vilken art skulle man välja?

Det klart populäraste gatuträdet i nordiska storstäder är lind. I Stockholms innerstad är nästan en tredjedel av de 12 000 gatuträden lindar.

– Lindar är mycket stryktåliga, men det är inte bra att lägga alla ägg i samma korg. Vad händer om lindarna drabbas av någon allvarlig sjukdom i likhet med almarna och askarna? säger Björn Embrén.

Han beskriver ginkgon som ett ”superträd”.

– De är otroligt bra på att överleva, säger han. Och bladen får en mycket vacker gul färg på hösten, innan de faller.

Hornsgatan ansågs först vara en omöjlig gata att plantera på, berättar Björn Embrén. Gaturummet är trångt och det finns mycket infrastruktur under mark.

Men trots att det inte fanns några garantier för att ginkgo skulle klara sig så långt norrut, fick Björn Embrén igenom sitt förslag. Trottoarerna längs Hornsgatan breddades och de första träden planterades i december 2010. De sista av de runt 250 träden ska planteras senare nu i höst.

– Jag ville ge Hornsgatan en identitet. Det är väldigt många människor som rör sig där, och det behövs något som knyter ihop hela den långa gatan, säger Björn Embrén.

Ett ensamt gammalt ginkgoträd på Vasa Reals skolgård som överlevt i närmare hundra år gjorde att han vågade tro på ginkgo som gatuträd i Stockholm.

– Träden tål mycket kyla, men inte som unga, så det gäller att inte sätta för små träd, säger han.

Efter flera hårda vintrar kan han nu pusta ut. Träden trivs! De har också visat sig klara snöskottningen ovanligt bra.

– Grenarna är spröda och när snön kastas ner från taken bryts de av tvärt, i stället för att slitas sönder med stora fläkskador på barken, som det blir på till exempel lindar och lönnar, säger Björn Embrén.

Och stockholmarna verkar ha tagit ginkgon till sina hjärtan.

– Folk är hänförda, de fascineras av bladen och tycker att träden är fantastiska. Många har hört av sig och tackat, säger Björn Embrén.

Henrik Sjöman radar upp ytterligare egenskaper som gör ginkgon till ett lämpligt stadsträd i Sverige. Så långt norrut som till Gävle tror han att ginkgon kan klara sig, i innerstädernas varma mikroklimat.

– Ginkgo kan utvecklas till stora, vackra gamla träd och det är det vi behöver. Det är först när träden är stora som de ger alla de effekter vi vill åt. Samtidigt har ginkgon ett glest bladverk, så den förmörkar inte lägenheterna, och den glesa kronan släpper ner ljus till gatunivån under vintern. Ginkgon gynnas av värme och kan hantera de kraftiga fluktuationer mellan värme och kyla som det blir i en hårdgjord stadsmiljö. Dessutom drabbas trädet knappt av några allvarliga sjukdomar.

– I Sverige har vi en väldigt liten naturlig mångfald av arter. Dessutom har sjukdomar drabbat en del av de arter vi har. En alltför enahanda flora av träd i våra städer är inte hållbart. Vi måste skaffa oss kunskap om icke-traditionellt trädmaterial, säger Henrik Sjöman.

Men att ta in främmande arter i vårt ekosystem är inte okontroversiellt. Sverige har redan – liksom många andra länder – problem med invasiva arter, även om det sällan är träd det handlar om.

– Naturligtvis ska vi jobba med icke-invasiva arter, säger Henrik Sjöman. Men rädslan för främmande arter går ibland överstyr. Det finns trots allt arter som odlats i Sverige sedan Linnés tid utan att sprida sig. Varför inte använda dem? Det gäller att undersöka vilka ekologiska strategier som träden har i sina naturliga miljöer, och vilka konsekvenser det skulle kunna få om vi vill använda dem hortikulturellt i våra städer. Min forskning går ut på att identifiera vilka arter som har potential för att bli bra stadsträd, utan att riskera att bli ett ogräs och påverka vårt naturliga ekosystem.

– Ginkgo har vad vi vet ingen förmåga att fröså sig i svenskt klimat. Jag vill hitta fler träd som har alla de här förmågorna – att acceptera tuffa miljöer och samtidigt ”hålla käft”, säger Henrik Sjöman.

Så ler han och delar med sig av ett gott råd som han fick när han bodde i Kina:

– Man ska alltid ha ett ginkgoblad i plånboken, för då blir man aldrig fattig!