Därför ska vi fira tidens gång
Aldrig någonsin på året är tiden så extra närvarande som just nu. Vid årsskiftet. Tidens envisa gång möter siffersymmetri och talmystik i en oemotståndlig mix.
Kommer du ihåg millenniebuggen för femton år sedan? Det kom larmrapporter om att datorprogram som inte hade anpassats till tusenårsskiftet skulle få det mesta att krascha, alltifrån löneutbetalningar och trafiksignaler till flygplan och kärnkraftverk. Programmerare som inte angett 1999 utan bara 99, hade planterat en tidsinställd bomb, hette det.
Men inget hände, år 2000 blev som 1999. Gränsen mellan två millennier visade sig vara en gigantisk västgötaklimax.
Så varför lyfter vi fram dessa skiften, jubileer och märkesår? Är det ens meningsfullt att fira 100-årsminnet av Tove Jansson, eller 200-årsminnet av Anders Ångström (som vi gjorde i F&F 7/2014)?
Orvar Löfgren, etnolog och professor emeritus vid Lunds universitet, berättar att jubileumsfirandet går i vågor. Just nu är det starkt, men ännu friskare var det på 1800-talet, med fanfarer, flaggparader och kransnedläggningar. Exakt varför vi är så förtjusta i jubileer är svårare att sätta fingret på. Men det är inte oviktigt att det finns en jubileumsgenre; böcker och tidningsartiklar kan motiveras bara på grund av ett jubileum.
Just detta nyår minns vi särskilt tsunamin som drabbade Sydostasien för tio år sedan. Det gör bland andra Lottie Knutson, som då var kommunikationsdirektör på Fritidsresor. Med sin erfarenhet av tidigare olyckor – bland annat som anställd på SAS när deras plan kraschade i Gottröra – hade hon lärt sig vad som skulle prioriteras. På så sätt blev hon en av dem som hyllades för att ha hanterat krisen rätt. Andra, som dåvarande utrikesministern Laila Freivalds, missade att fatta flera avgörande beslut. Sedan gick hon i försvarsställning, istället för att rätta till felen och lära av misstagen.
Symtomatiskt är det Lottie Knutson som nu skriver sin egen historia i boken Nödrop: när krisen kommer. Laila Freivalds misslyckande tecknas av tidigare UD-diplomaten Andreas Norman i boken 9,3 på Richterskalan.
Under hela 2014 har vi också återvänt till första världskriget, som bröt ut för 100 år sedan. I F&F uppmärksammade vi katastrofen i ett extra påkostat sommarnummer. Även i bokfloden har 100-årsjubileet märkts. Andreas Danielsen gav i höstas ut Hederskriget: Hur Österrike-Ungern startade det första världskriget, som påminner oss om att krig inte startas av vapen eller religioner, utan av människor. I fallet med första världskriget var det huvudpersonen dubbelmonarkins kejsare, Frans Josef I, vars heder stod i centrum. Trots att nederlaget var givet för Österrike-Ungern, fattade han beslut om att invadera Serbien. Sedan var kriget verklighet.
Ett märkesår eller jubileum ger oss möjlighet att minnas, hedra och i någon mån försöka lära av historien. Det ger oss ett slags ankare i strömmen av dagar och år. För även om ett årsskifte kan verka godtyckligt, så är ett år en högst påtaglig, naturgiven storhet. Och någonstans måste ett gammalt år övergå i ett nytt. Att vi uppmärksammar det är en kulturell överenskommelse liksom våra märkesår.
De beslut som Lottie Knutson, Laila Freivalds och Frans Josef fattade påverkade i olika omfattning historiens gång. Även om tiden är opåverkbar, så kan vi påverka vad vi fyller den med – något som kan bli värt att fira, sakna eller sörja.
