Fluor orsakar bråk på jorden
Fluor, så nödvändigt för vår tandhälsa, kommer från stjärnorna. Men astronomer tvistar om i vilka mängder – och var någonstans – fluoret skapas.
Grundämnet fluor kommer från solliknande stjärnor, som mot slutet av sitt liv sprider ut gas och stoft i rymden. Vissa astronomer menar dock att den processen inte räcker för att förklara universums fluorhalt. Nu söker de andra källor.
Bild: HST
Det här är en artikel från 2015.
Vi vet att fluor bildas i kärnprocesser inuti åldrande stjärnor av samma typ som vår sol. Frågan är om denna process räcker till för att förklara halten av fluor eller om en ytterligare, mer dramatisk fluorproducent behövs. Astronomer har, baserat på teoretiska beräkningar, föreslagit att neutriner under supernovaexplosioner kan bilda stora mängder fluor vid kollisioner med atomkärnan hos grundämnet neon.
Hur mycket fluor finns det då i rymden? Ett par amerikanska astronomer har nyligen studerat över 50 stjärnor som innehåller den giftiga gasen vätefluorid. Att andas in den på jorden kan få katastrofala följder, men den lämnar karaktäristiska spår i ljuset från stjärnorna och låter därmed astronomerna uppskatta halten av fluor. Den visade sig vara så hög att den inte går att förklara utan medverkan av neutriner från supernovor. För Henrik Jönsson, astronom vid Lunds universitet, var detta ett överraskande resultat.
– Enligt mina studier borde det räcka gott och väl med den bekräftade fluorproduktionen i döende solliknande stjärnor. Men jag har hittills bara hunnit mäta fluorhalten i några få stjärnor, jämfört med de amerikanska forskarnas drygt 50.
För att uppskatta mängden producerat fluor krävs det dels bra teoretiska modeller, dels god kännedom om de observerade stjärnornas egenskaper. Framför allt är temperaturen i stjärnornas yttre lager avgörande för att rätt fluorhalt ska kunna uppmätas, berättar Henrik Jönsson. Ju varmare en stjärna är, desto mer sönderdelas vätefluoridmolekylerna och det blir allt svårare att bestämma fluorhalten. Om stjärnans temperatur överskattas, kommer det att leda till en överskattning av fluorhalten.
Så vid sidan av studier av vätefluorgasen, är mätningar av stjärnornas temperatur avgörande för ett korrekt svar.
Sådana mätningar genomförde Henrik Jönsson i somras. Med ett teleskop på Kitt Peak i Arizona observerade han runt 100 stjärnor där fluorhalten ska bestämmas.
– Jag bör bli klar med beräkningarna i vinter, och då hoppas jag att frågan om fluorets ursprung klarnar något, säger Henrik Jönsson.
