Jaget är en illusion – för vem då?

Vad är ett jag? Hur alstrar min hjärna känslan av att jag är en medveten aktör i mitt liv, en sammanhållen person tryggt förankrad i en kropp?

Med den typen av grubblerier i bakhuvudet ger sig vetenskapsjournalisten Anil Ananthaswamy ut på en världsomspännande resa. I Sverige besöker han Henrik Ehrsons laboratorium på Karolinska institutet, där han bland annat får testa en illusion som ger honom känslan av att lämna sin kropp.

På färden träffar han också människor med Alzheimers sjukdom, epilepsi och andra tillstånd som ställer frågan om jaget på sin spets. En läkare berättar om Graham, en 48-årig man med Cotards syndrom. Graham upplever att han är hjärndöd.

Läkaren påpekar att Graham ju kan se, höra, prata och tänka. Det tyder väl ändå på att han lever? Men Graham insisterar på att han är död. Inget kan övertyga honom om det som filosofen René Descartes tog för givet: ”Jag tänker, alltså är jag.”

Några av Anil Ananthaswamys fallbeskrivningar är så bra att de tål att jämföras med texter av neurologen och författaren Oliver Sacks. Boken som helhet ger förstås ingen klarhet i vad jaget verkligen är. Däremot lyckas författaren visa att begreppet är mångtydigt och motsägelsefullt på ett mycket intressant sätt.