Krönika: Global enighet – en utopi?

Framför allt därför att vi är de skickligaste ”lagspelarna”. Vi agerar gruppvis på ett mer effektivt sätt än någon annan art. Hur har denna förmåga utvecklats?

Liksom alla andra arter har även människan fått sitt genetiska fundament genom naturligt urval. Individer med vissa arvsanlag har bättre än andra lyckats föra dem vidare och därmed sina egenskaper till nästa generation. Genom denna process anpassas ett bestånd till omvärlden.

Länge ansågs det naturliga urvalet välja och vraka endast mellan individer och inte mellan grupper. Men så småningom kom man till insikt om att även mellan släktgrupper, vars medlemmar ju har många gemensamma arvsanlag, kan en urvalsprocess pågå: släktskapsselektion.

Men ännu viktigare i detta sammanhang är det dock att även obesläktade individer kan ägna sig åt samfällda ”projekt”, som att bidra till försvaret av sin grupp mot rovdjur och konkurrenter. Visst kostar det individen tid och risktagande att speja efter, varna för och bekämpa en fiende. Men om dessa insatser kompenseras i form av högre sannolikhet för ett långt liv och fler avkomlingar för individen – då var ju aktionen lönsam!

Prosocialitet kallas denna princip: hjälpsamhet och uppoffringar – men till egen vinning! Är det detta beteende som är människoartens främsta segervapen? Åtskilliga forskare gillar den idén.

För att prosocialitet ska fungera krävs emellertid en rad speciella förmågor. Effektiv kommunikation mellan gruppmedlemmarna är förstås av stor betydelse – vilket gynnat evolutionen av människans unika pratsamhet. Det är också viktigt att kunna känna igen individer som dyker upp inom synhåll, så att fuskare och snyltare genast upptäcks och kan bestraffas eller portas.

En rad studier har visat att människan liksom många andra sociala arter utvecklat mängder av knep för att markera grupptillhörighet och att ju starkare hotet är från angränsande grupper (stammar), desto mer intensiva och påkostade blir de ”grupp-patriotiska” signalerna och uppoffringarna.

Intensiv experimentell forskning pågår i akt och mening för att analysera hur de mekanismer fungerar som styr relationerna inom och mellan grupper av människor. Vanligt är att man delar upp ett antal försökspersoner i grupper som åläggs att utföra vissa handlingar och utlovas belöning ifall de lyckas bättre än andra grupper. Ett återkommande resultat är att ju vassare konkurrensen med – eller hotet från – andra grupper är, och ju större belöningen är, desto starkare blir offerviljan inom gruppen. ”Orättvis” behandling ökar medlemmarnas avund och fientlighet mot ”gynnade” grupper och stärker den interna sammanhållningen.

En av de slutsatser som forskarna dragit av dessa resultat är att avund och misstänksamhet gentemot andra grupper liksom upplevt hot hör till de faktorer som tydligast påverkar sammanhållningen inom en människogrupp.

Kan man våga hoppas att mänskligheten ska nå ett tillstånd där lojaliteten kan frodas, även utan de enorma skillnader i livsbetingelser som finns i dag mellan olika grupper – eller är det en utopi?