Krönika: När framtiden förvandlas till vanlig vardag

Som en del av min omvärldsbevakning försöker jag följa trender när det gäller teknik som påverkar vårt beteende och förändrar våra relationer till både medmänniskor och själva tekniken. Ett bra hjälpmedel är analysfirman Gartners årliga hype cycle – en sammanställning av den teknik som för tillfället diskuteras flitigt, men som ännu inte har nått butikshyllorna. Just nu toppas listan av visionen att alla prylar ska kunna kopplas till nätet. Dessutom ser självkörande bilar ut att närma sig en topplacering med hög fart.

Efter en tid som snackis brukar respektive teknik sjunka ner i något som man skulle kunna kalla för besvikelsens tråg, eftersom de höga förväntningarna sällan infrias på en gång. Om det fortfarande finns eldsjälar och intresserade producenter – som till exempel utvecklar fler tillämpningar – kan tekniken sedan långsamt klättra längs ”upplysningens sluttning”. Vid krönet hägrar den så kallade produktivitetsplatån, då den nya tekniken fått fäste på marknaden – oftast efter fem till tio år.

Det här är en rolig bild av teknikutvecklingen, som beskriver något som jag har funderat över länge: hur det kan komma sig att lovande teknik tycks försvinna i glömska för att sedan dyka upp på butikshyllorna några år senare.

Men det saknas fortfarande pusselbitar för att förstå vad som avgör om en teknik slår igenom och blir framtidens teknik, eller inte. Dessa bitar hittar jag i Venkatesh Raos eleganta artikel Welcome to the future nauseous. Han skriver om hur varje teknik behöver anpassa sig till vad han kallar ett ”skapat normalitetsfält”, och illustrerar med ett passagerarflygplan. Trots att vi susar fram i full fart högt uppe i luften så känner vi inte av vare sig farten eller höjden, inte ens om vi – som jag – lider av svindel redan på några meters höjd ovanför marken. Flygandet känns så självklart att de flesta av oss till och med struntar i säkerhetsgenomgången. Det är bara i extremsituationer, i turbulent väder eller vid ett olyckstillfälle, som vi upplever själva flygandets villkor. Då kan vi påminnas om hur det måste ha varit för flygets pionjärer, som kastades handlöst fram och tillbaka i vindarna. Vilken utveckling!

En ny teknik, som reguljärflyg, går från att vara framtid till att vara nutid när den blir en del av vår normalitet. Det här synsättet passar in på väldigt mycket av den nya teknik som jag har sett bli en del av vår verklighet och nå in i våra liv.

Krockkuddar, mobiltelefoner och hyrfilmer på nätet är exempel på avancerad teknik, som inte har krävt någon extra utbildning av oss som användare. De har funnit en form som passar ihop med vår vardag och på så vis kommit in i våra liv. Ser man till nya tekniker som självkörande bilar eller dna-analys för hemmabruk så är det i stället en bit kvar tills de kan förverkligas i den här bemärkelsen. Tekniken finns, men passar inte in i vare sig vardagsliv, infrastruktur eller regelverk.

I mitt arbete som interaktionsdesigner – att skapa användbarhet – får jag här en hjälp att förstå de eviga konflikterna med uppfinnare och produktägare: det är väldigt svårt att förverkliga något som är revolutionerande. Utmaningen är att smyga in varje ny funktion så att marknaden snabbt vänjer sig vid att den finns där. Komplexiteten finns kvar under ytan – konsten är att gömma den.

Science fiction-författaren William Gibson har sagt något som jag ofta använder mig av: ”Framtiden är redan här, den är bara ojämnt fördelad.” I det citatet finns en av pusselbitarna till hur framtiden upplevs, men jag tycker det missar själva skapandet av framtiden. Kanske stämmer det bättre att säga: ”Framtiden är redan här, den måste bara bli lite mer vardaglig.”

Simon Winter är doktor i kognitionsforskning och interaktionsdesigner. På Infontology.org skriver han om människans fantasi i vår högteknologiska kultur.