Medierna som nyttiga idioter
Är du pessimist eller optimist? Frågan ställdes efter ett föredrag ordnat av Forskning & Framsteg. Den som fick frågan var Amir Rostami, polis och doktorand i sociologi vid Stockholms universitet. Han hade just ägnat 45 minuter åt att beskriva de kriminella gängen i Sverige. Sakligt och metodiskt berättade han om fasansfulla grymheter och tragiska människoöden. Du kan läsa mer i artikeln här.
Amir Rostami var en av fem inbjudna forskare som deltog i vårens kunskapskryssning på Ålands hav. Vid sidan om grov kriminalitet kunde deltagarna lyssna till forskare som talade om solsystemets kometer, tarmens bakteriekultur, trettioåriga kriget och plastföroreningar i haven. Av blandningen att döma skulle det kunna vara artiklarna i ett typiskt nummer av Forskning & Framsteg. Men just denna gång var det alltså en kryssning från Stockholm till Mariehamn.
Föredragen var alla lysande, men de berörde på olika sätt. Astronomin var svindlande och berättelserna om trettioåriga kriget var fasansfulla. Amir Rostamis beskrivning av de kriminella gängen var upprörande.
Efter just hans föredrag kom alltså frågan: Är du pessimist eller optimist? Och det korta uppgivna svaret var tyvärr: pessimist.
Han angav flera skäl till sin negativa bild. Politikerna har för bråttom, satsar för lite och på fel saker. Och poliserna gör ofta fel. De behandlar till exempel alla kriminella som om de hade samma drivkrafter och mål, när verkligheten visar att de hamnar i olika kategorier som effektivast bemöts på helt olika sätt.
Även massmedierna gjorde fel när de rapporterade om verksamheten. Vi agerar nyttiga idioter i de kriminellas marknadsföringsarbete.
Amir Rostami gjorde ett enkelt tankeexperiment med oss 200 åhörare på kunskapskryssningen. Han frågade hur han kunde få makt över oss, få hela auditoriet att frukta honom. Ett sätt vore förstås att han muckade gräl med alla samtidigt. Det skulle kräva en otrolig styrka och ganska säkert skulle han förlora och hans inflytande över oss bli kortvarigt.
Det vore både effektivare och enklare att sätta sig i respekt genom att hänvisa till någon grymhet han tidigare begått. Då skulle vi troligen lyda helt utan någon styrkedemonstration. Och vem vore den bästa budbäraren av en sådan tidigare grymhet: medierna. Gängledare använder därför medvetet och systematiskt journalister och massmedier för att visa upp sig och marknadsföra sin grymhet. Publiceringarna sätter omgivningen i skräck och de egna supportrarna i respekt.
Trots detta måste förstås kunskap spridas. När vi i detta nummer av Forskning & Framsteg rapporterar utförligt om forskningsläget kring den ökande kriminella brottsligheten undviker vi noga att förhärliga eller på något sätt marknadsföra verksamheten. Förhoppningen är att vi kan bidra till en ökad medvetenhet, som i sin tur bidrar till att allmänhet, politiker, poliser och massmedierna får upp ögonen för komplexiteten i frågan. Jag hoppas att vi snart igen får lyssna till Amir Rostami och att samhället då lärt sig något, så att hans svar på frågan blir mer hoppfullt.
