Vilken del av hjärnan är bäst att skada?
För några månader sedan rapporterades om en kvinna som levde ett tämligen normalt liv helt utan lillhjärna. Det fick mig att börja undra: Var i hjärnan gör en hjärnskada minst skada?
/Jens
Före födseln och under våra första levnadsår är hjärnan som mest formbar och kan kompensera även för häpnadsväckande stora avvikelser. Fallet du beskriver rör medfödd avsaknad av lillhjärnan, vilket är extremt sällsynt. En motsvarande förlust av lillhjärnan hos en vuxen människa skulle orsaka mycket allvarliga problem med förlorad motorisk kontroll. Kvinnan det handlar om kunde så småningom lära sig att gå och i övrigt klara sig ganska bra, trots att hela lillhjärnan saknades, vilket visar den omogna hjärnans fantastiska kompensationsförmåga.
Den vuxna hjärnan är mycket känsligare för skador. Detta gäller alla delar av hjärnan, men generellt kan sägas att skador i vit substans ofta är allvarligare än lika stora skador i grå substans. Vit substans innehåller buntar av nervtrådar och om nervtrådar går av kan de varken växa ihop igen eller växa ut av sig själva. Det är därför som en stroke som drabbar vit substans leder till förlamning, till exempel av en arm, och en ryggmärgsskada leder till permanent bortfall av känsel och rörelseförmåga nedom skadan.
Grå substans innehåller enorma mängder kontakter mellan nervtrådar, så kallade synapser, med vilka nervceller kommunicerar med varandra. Minnen anses lagrade bland annat i synapsernas komplexa mönster. Dock är många minnen så spridda att en lokal förlust av grå substans i till exempel hjärnbarken inte märks. I vissa delar av hjärnans bark, som tar emot impulser från sinnesorgan (sensorisk bark) eller skickar signaler till muskler (motorisk bark), kan dock små skador få stora konsekvenser.
Många av hjärnans viktiga funktioner är säkrade genom att vi har fler nervceller än vi behöver. Om vissa nervceller dör efter en skada, kan närliggande celler utöka sina kontakter med andra nervceller och på så vis delvis kompensera för skador även hos vuxna.
Forskare söker metoder och mediciner som skulle kunna förbättra den vuxna hjärnans kompensationsförmåga, dess plasticitet. Sådan behandling skulle i framtiden kunna förbättra rehabilitering efter hjärnskador och motverka minnesstörningar hos äldre.
/Lars Olson, professor i neurobiologi, Karolinska institutet
