Titta uppåt i sommarnatten!

Få upplevelser kan framkalla sådan svindel som att ligga på marken en molnfri natt, långt utanför stadens ljus, och stirra rakt upp i världsalltet. Det finns inget att hålla sig i när tanken försvinner ut i rymden. Jag tror att yrseln uppstår när jag försöker förstå avstånden och det närmast oändliga tomrummet mellan ljusprickarna.

Rädd är jag dock inte. Även om jag kanske borde vara det. Om mina ögon var skarpare, och atmosfären inte så störande, skulle jag kanske kunna uppfatta någon av de många stenbumlingar som tumlar runt med kurs mot jorden.

Förr eller senare slår någon kilometerstor himlakropp ner på jorden, med fullständigt katastrofala följder. Det har hänt flera gånger i jordens historia och det kommer att ske igen. I artikeln på sidan 46 skriver vi om hur astronomerna försöker upptäcka dessa livsfarliga projektiler och vilka tekniker som diskuteras för att om möjligt avvärja hotet.

År 1998 hade två amerikanska filmer premiär som beskrev just denna händelse: Armageddon och Deep Impact. Det är filmaffischen för den första av dessa som detta nummers omslag anspelar på.

Armageddon är ett engelskt uttryck för jordens undergång, det syftar på Harmagedon, den plats där den stora slutstriden skall stå en gång enligt Uppenbarelseboken 16:16. På svenska motsvaras Armageddon av Ragnarök, ett uttryck som kommer från fornisländskan och betyder ungefär ”makternas sista öde” och anspelar på föreställningar i den fornnordiska mytologin om universums undergång.

Filmen Deep Impact, som har samma tema som Armageddon, är mindre biblisk i sin titel och också något mer vetenskapligt anstruken. Men även om den bärande katastrofidén är fullt realistisk i båda filmerna, är de mycket fria i förhållande till verkligheten när det kommer till actionscenerna i rymden och på jorden.

Vilka krav ska vi ställa på vetenskaplig korrekthet i en spelfilm? De flesta filmer som är meningsfulla och bra innehåller mer eller mindre medvetna förvrängningar av verkligheten. En del filmer är till och med meningsfulla just för att de bryter mot verkligheten som vi känner den. Kontraktet med tittaren är ju bara att det ska upplevas som trovärdigt.

Samtidigt är det alltför enkelt att helt avfärda kraven på verklighetsanknytning. Effekten av en film som Armageddon, eller den lite mer aktuella science fictionfilmen Interstellar, som vi skrev om i F&F 1/2015, kommer från att vi som tittar anar att det som visas också kan hända, att det finns en bakomliggande vetenskaplig sanning.

I dagarna kom en bok av den amerikanska författaren Neal Stephenson, Seveneves, som handlar om att månen exploderar och jorden blir obeboelig i 5 000 år. Det låter helt osannolikt, men Stephenson säger att han försökt hålla boken så vetenskapligt korrekt som möjligt. Den har också fått flera fina recensioner.

Om boken, eller filmen, ska få godkänt handlar till stor del om filmmakarens eller författarens anspråk. Om de utger sig för att förmedla vetenskapliga rön är det ett brott om de visar sig osanna. Men berättelsen vore inte en bra berättelse om den inte prövade gränsen, om den inte utmanade kontraktet. För att uppleva den vetenskapliga sanningen måste vi kanske bryta mot den.

Och för det behövs egentligen varken maskhål, hotande kometer eller söndersprängda månar. Det räcker att titta upp en stjärnklar natt.