”Etiopierna är precis som svenskarna”
En lördagskväll i slutet av september hamnade jag och yngsta dottern framför tv:n. Av en slump såg vi en inspelad föreställning av komikern Marika Carlsson och skrattade så vi kiknade, båda två. Och nästan lika många gånger tystnade vi och tittade allvarligt på varandra. Det var helt enkelt en lysande föreställning, både rolig och eftertänksam.
Föreställningen heter En negers uppväxt och handlar om hur det är att växa upp som svart och adoptivbarn i Sverige. Det är en historia som spänner över nära 40 år. Marika Carlsson kom till Sverige från Etiopien år 1975, som tvååring. Hon hade adopterats av ett par i Mönsterås. I uppväxtstaden var hon den enda svarta och kallades både neger och apa. Det är också skälet till att hon valt att använda det problematiska n-ordet i titeln.
Marika Carlsson argumenterar i showen för att man inte ska använda neger som tilltal – varken om enskilda eller om grupper – men att det ändå finns tillfällen när det kan användas, till exempel när man diskuterar rasism och förtryck eller egna erfarenheter.
I en intervju från tiden när showen spelades i Göteborg säger hon:
– När jag var liten och kallades neger var det tvärtom mycket som var mindre problematiskt. Det fanns en naiv nyfikenhet som ofta fick ett klumpigt uttryck, men i botten fanns också snällhet. Nu, i ett klimat som präglas av SD, är det hårdare att vara svart. Och hur mycket bättre har romerna fått det efter att vi slutade säga zigenare? Inte ett dugg.
Vem får använda n-ordet? Det är en fråga som har beröringspunkter med en fråga vi diskuterat inför utgivningen av det här specialnumret om Afrika: Vem får tala om Afrika?
Är det bara en svart person med egna erfarenheter som kan säga neger? Får bara en afrikan tala om Afrika? Mitt svar på den senare frågan ges indirekt av att vi gör det här numret: Afrika Special.
Vi har inga anspråk på att berätta allt, eller försöka fånga en hel kontinent på 76 sidor. Vår ambition är att ge relevanta, intressanta, faktabaserade och i många fall hoppfulla bilder av Afrika. Men kontinenten låter sig förstås inte sammanfattas i en artikel, eller en tidning.
Som barn hade Marika Carlsson fantiserat om att Etiopien var himmelriket på jorden. Hon hade fått kontakt med andra etiopier som bodde i Sverige och de var så snälla och goda. Men så plötsligt en dag, på en begravning, upptäckte hon att flera av besökarna, som inte kände den avlidna, grät mer än motiverat. De grät falska tårar. Och så tittade hon sig omkring och såg att de skvallrade, ljög och betedde sig illa.
– Då insåg jag att dom är precis som svenskarna, säger Marika Carlsson i föreställningen.
Hennes ord tröstar mig inför utgivningen av det här numret. Vi har olika bakgrund och olika identitet. Men mest av allt är vi människor. De erfarenheter vi har förenar oss mer än de skiljer oss åt. Med kunskap kan vi bättre förstå varandra och världen.
