Vi ska ta hästen med oss till Mars

I höstas kom nyheten att amerikanska forskare hade funnit flytande vatten på Mars yta. Fyndet fick stor uppmärksamhet, eftersom flytande vatten antagligen är en grundförutsättning för uppkomsten av liv och för att fyndet kan lära oss mer om Mars historia.

Men flytande vatten är också viktigt ur en annan synvinkel: det kan underlätta för människor att i framtiden kolonisera Mars.

Man kan naturligtvis fråga sig varför vi skulle kolonisera Mars. Eller någon annan planet, för den delen. Svaret är att människan, förutom att hon vill överleva om jorden blir obeboelig, är gränslöst nyfiken. Människor har alltid gett sig av vidare, mot nya platser. Men det finns också orsaker utöver nyfikenhet och äventyrslusta. Sådant som trängsel, krig och brist på livsmedel och vatten har genom den mänskliga historien gett upphov till folkvandringar och drivit människor på flykt. När det i dag inte finns några nya kontinenter att upptäcka, faller det sig naturligt att blicken riktas mot andra planeter.

De kunskaper som en kolonisering av Mars kan ge oss, kommer vi kanske inte att vilja leva utan. Och de resurser som en kolonisering av Mars kan ge oss tillgång till, kommer vi inte heller att vilja avstå från, expansiva som vi är.

Men varför ska vi ta med oss hästar och andra djur till Mars? Eller förresten – varför inte? Vi har länge levt med tamdjur, och vi har haft djur omkring oss lika länge som vi har funnits. Tomheten utan djur i vår närhet är svår att ens föreställa sig. Ingen fågelsång, inga fjärilar, ingen hund som viftar på svansen. Att fråga varför vi skulle ta med oss djur till Mars är nästan som att fråga varför vi skulle ta med oss varandra.

Människor söker sig till djur, och en del djurarter verkar också söka sig till oss. Ny forskning visar att vår historia tillsammans med tamdjur är längre än man tidigare har trott. Människor har också oberoende av varandra tämjt djur på olika håll i världen ungefär samtidigt, långt tillbaka i tiden. Stora delar av vår kulturhistoria blir meningslös och obegriplig utan husdjur. Att ta med hästar när vi koloniserar Mars gör det möjligt för oss att behålla kontakten med vår jordiska historia.

Frågan om att ta med sig djur till Mars knyter också an till en ännu djupare, mer existentiell dimension. Kan människor över huvud taget leva som människor utan djur i sin närhet? Vi har bevisligen aldrig gjort det, resultat av evolutionen som vi är, alla vi som lever på jorden.

En aspekt av att vi alls ser oss som människor, är förstås att vi är just människor, inte något annat djur. Varför talar vi ens om människor, om det inte är för att på något sätt peka på just oss, på just vår art, till skillnad från andra arter? På samma sätt som vi talar om till exempel hästar. Vi gör det för att peka på en viss art, en viss livsform, som på sitt specifika vis är både lik och olik andra arter, andra livsformer. Det skulle vara meningslöst att tala om människan – Homo sapiens – om det vore den enda art som fanns. Och lika meningslöst att tala om hästar – Equus caballus – om det vore den enda art som fanns.

Det finns också forskning som visar att samspel med djur är bra för oss. Erfarenheter från de behandlingsformer som går under samlingsnamn som djurassisterad terapi och mer specifikt, hästassisterad terapi, och som kan handla om både fysioterapi och psykoterapeutisk behandling, tyder på att djur påverkar oss på sätt som går utöver vad vi kanske i förstone skulle ha trott. Tillsammans med djur utvecklar människor självförtroende, handlingskraft, rörlighet och kroppsbalans, i olika former av behandling. Djurens närhet kan också öppna för utvecklande och läkande samtal, som annars hade varit mycket svårare att få till stånd.

Det finns behandlingsformer där flickor, som utsatts för sexuella övergrepp och som utvecklat svåra självdestruktiva beteenden, tillsammans med hästar har återfått självrespekt och framtidstro, samtidigt som de i sin häst har haft en förtrogen som aldrig sviker dem och som aldrig för vidare deras hemligheter. Hästen är ett av de djur som man har längst erfarenhet av i djurassisterad terapi.

Låt oss därför fundera på de naturgivna förutsättningarna för att bosätta sig på Mars. Livsvillkoren där skiljer sig drastiskt från vad både människor och hästar är vana vid på jorden. Vår röda granne är som en kall och torr öken. Den tunna luften på Mars består till 95 procent av koldioxid, vilket gör det omöjligt att andas för alla oss som behöver syre. Planeten har dock tidigare under sina cirka 4,5 miljarder år haft ett betydligt varmare klimat än i dag, och det har funnits hav, floder och sjöar, det vill säga vatten i stora mängder.

I dag är medeltemperaturen på Mars lägre än –50 grader Celsius, och lufttrycket är mindre än 1 procent av det vi har på jordytan. Och även om man har upptäckt flytande vatten på ytan, så rör det sig om ytterst små mängder. Det innehåller höga halter av olika salter, vilket gör det flytande även vid minusgrader. Precis som jorden har Mars ändå årstider, och temperaturen varierar från vinter till sommar, och från natt till dag. Under gynnsamma förhållanden kan temperaturen stiga upp mot +20 grader. Det är i branta och solbelysta sluttningar som man har hittat de små vattenmängderna. Det mesta finns antagligen i frusen form under ytan.

Kylan därute är troligen mer besvärande för människor än för hästar, eftersom hästar är mer bekväma med lägre temperaturer än vad människor är. De kan lättare hantera kylan, genom att äta mer. Den låga temperaturen behöver alltså inte utgöra ett etiskt argument mot att ta med hästar till Mars.

Dagens kalla och torra klimat på Mars beror på att planeten på grund av sin låga gravitation har förlorat större delen av sin ursprungliga atmosfär. Det finns inget ozonlager som hindrar ultraviolett strålning från solen att nå ner till ytan, och det finns inget magnetfält som skyddar mot farlig kosmisk strålning. Sammantaget tycks förutsättningarna kanske inte vara de bästa för vare sig människor eller hästar. Men, förutom att en del av nackdelarna framstår som hanterliga, finns det även fördelar med Mars. Planeten Mars är betydligt mindre än jorden, men dess yta är å andra sidan ungefär lika stor som ytan av jordens samtliga kontinenter. Det finns alltså lika mycket plats för landlevande varelser som på jorden. Vi har erfarenhet och teknik för att här på jorden kunna hantera temperaturer inom det intervall som finns på Mars, vilket betyder att det inte är omöjligt att leva i det klimatet.

Jämför vi med klimatet på vår andra grannplanet, Venus, där genomsnittstemperaturen ligger på +500 grader, framstår klimatet på Mars som direkt behagligt. Ännu en fördel är att Marsdygnet är 24 timmar och 40 minuter långt, vilket inte skulle kräva någon större anpassning; det är ju en dygnsrytm som både vi och våra hästar är vana vid från jorden. På månen, till exempel, motsvarar en dag två jordiska veckor.

Massan och storleken på planeten Mars medför att gravitationen bara är ungefär 37 procent av gravitationen på jorden. Det är å andra sidan mer än dubbelt så mycket som på månen, där astronauterna snabbt kunde anpassa sitt rörelsemönster. Det får vi göra på Mars också.

Vilka spännande idrottsliga möjligheter detta öppnar för! Med den låga gravitationen på Mars skulle en hopphäst antagligen kunna hoppa nästan tre gånger så högt som på jorden! Då talar vi om Grand Prix-hoppning med nästan 4,5 meter höga hinder; i ett jordiskt Grand Prix är hindren högst 1,6 meter. Jordens hästar saknar erfarenhet av att ridas mot så höga hinder. Vi vet inte hur de skulle reagera. Kanske skulle hästarna uppfatta hindret som en vägg.

Dessa nya förutsättningar kan också leda till nya kunskaper om att träna hästar och om förtroendet mellan människa och häst. Hur får vi hästen så tillitsfull att den hoppar över ett hinder som den inte kan se över? Förtroendet mellan människa och häst ställs på prov när ryttaren ska förmedla till hästen att den klarar av språnget.

Precis som astronauterna på månen, kommer hästarna högst sannolikt att svara på den lägre gravitationen med ett förändrat rörelsemönster. I hoppningen leder det till att högre språng blir möjliga. Konsekvenserna för dressyren är svårare att förutsäga. I dressyren bedömer man bland annat hästens takt och tempo i relation till varandra.

Den lägre gravitationen bör leda till att hästens steg och därmed takten blir långsammare än på jorden, med mer passageliknande rörelser i trav. Galoppen bör få ett längre och högre svävningsmoment i varje språng. Hur tempot utvecklas är svårare att säga, men det avgör resultatet i tidshoppning och i trav- och galoppsporterna. Hästar som växer upp på Mars har nog redan från början rörelser som avviker från det vi är vana vid på jorden. Det bli inte lätt att döma i interplanetära mästerskap i ridsport!

Att föda upp hästar på Mars ter sig lätt, förutsatt att grödor och andra resurser är på plats. Men hur ska hästarna komma dit? Hästar har tidigare i historien transporterats långa sträckor till havs på segelfartyg, och dagens internationella tävlingshästar är vittberesta.

Men en åtta månaders resa genom rymden, vilket krävs för att komma fram till Mars, är ändå något annat. Djurskyddslagen är restriktiv när det gäller vilka restider som hästar får utsättas för – och de måste kunna röra på sig under resan. Det är inte bara för motionens och styrkans skull, utan också för att undvika kolik som kan leda till tarmvred, vilket är den mest överhängande faran.

Ett gåband för hästar på rymdskeppet skulle kunna lösa det problemet. När man väl har fått de första hästarna till Mars, kan inavel undvikas med embryotransplantationer från hästar på jorden. Det kan tyckas märkligt att ens fundera över hästar på andra planeter, när vi inte ens vet om vi någonsin kommer att kunna ta människor dit. Men vi vill redan nu passa på att ifrågasätta meningen med att ta en människa till Mars, om inget husdjur kan följa med.

Om forskarna:

Petra Andersson (t.v.) är fil.dr i praktisk filosofi. Hon undervisar vid Göteborgs universitet och forskar vid Södertörns högskola om relationer mellan häst och människa, ur en mängd olika perspektiv.

Maria Sundin är docent i teoretisk fysik vid Göteborgs universitet, där hon forskar om astrofysik. Hon forskar även om hästar och sportteknologi.

De har introducerat ett gemensamt forskningsområde som de kallar filoastrohippofysiksofi, som omfattar bådas discipliner samt hippologi – hästkunskap.