Magnet ska stoppa suget

En måndagseftermiddag i slutet av februari klev Anders för första gången in i behandlingsrummet två trappor upp på psykiatriska kliniken vid universitetssjukhuset i Linköping. Han fick dra på sig en trång blå mössa med remmar runt hakan och sätta sig till rätta vid maskinen. Läkaren spände fast magnetspolarna – två grå plattor stora nog att täcka hela huvudet på båda sidorna. Synfältet begränsades till en glipa rakt fram.

Så slogs strömmen på och en kraftig fläkt susade i gång. Sedan kom smatter som från en kulspruta. Det ryckte i musklerna runt mun och ögon, hela ansiktet verkade röra sig okontrollerat under några sekunder.

– Det var en smärre chock. Ganska obehagligt, men det gjorde inte ont, säger Anders.

Smattret återkom var tjugonde sekund. Efter en stund kunde han slappna av. Ryckningarna avtog men kändes varje gång som om elektromagneterna fyrade av en salva under den tjugo minuter långa behandlingen.

Anders ingår i ett försök att bota alkoholism med så kallad repetitiv transkraniell magnetstimulering (rTMS). Magneterna sänder ett pulserande magnetfält mot insula, en djupt nedbäddad plätt av hjärnbarken innanför tinningen i vardera hjärnhalvan. Insula brukar räknas till det limbiska systemet, även känt som ”känslohjärnan”.

Anders förhållande till alkoholen började i högstadiet. Folköl på helgerna, starkare saker om någons äldre syskon köpte ut. Det var kul och spännande.

– Det stora intaget startade med universitetslivet. Då var det legitimt att gå på puben tre gånger i veckan, säger Anders.

Han sitter bakåtlutad i vardagsrumssoffan i sin prickfritt städade ungkarlslya, en stor och stark man som berättar om problem han delar med flera hundratusen svenskar.

Efter utbildningen till lärare var det slut med studentlivets pubar och fester. Delar av umgänget försvann, men alkoholen blev kvar. Jobbet har han alltid skött genom att anpassa drickandet till helger, lov och dagar utan schemalagd undervisning.

När vännerna började bilda familj ägnade Anders allt fler kvällar åt att spela World of warcraft på datorn och dricka öl. Berusningen dövade en överväldigande känsla av att vara ensam och lämnad utanför allt det som livet borde innehålla.

För drygt två år sedan insåg han att något måste förändras. Han tog kontakt med Stadsmissionen för att få hjälp. Där fick han träffa en terapeut.

– Hon var jättebra, men det var bara sju gånger. Jag hade nog behövt mer, säger Anders.

Terapeuten föreslog att han skulle kontakta Anonyma alkoholister. Men deras tolvstegsprogram är fullt av hänvisningar till Gud, vilket kändes totalt främmande för Anders.

I somras fick han syn på en annons om att Linköpings universitet sökte deltagare till en studie av en ny behandling mot alkoholproblem. Anders tyckte att det lät intressant.

Ansvarig för studien är beroendeforskaren Markus Heilig. Förra året flyttade han hem till Sverige efter ett decennium som forskningschef på amerikanska National institute on alcohol abuse and alcoholism. Numera är han professor vid Hälsouniversitetet i Linköping. En av de första sakerna han gjorde på det nya jobbet var att starta försöket med magnetstimulering.

– Det är först på senare år som det har blivit möjligt att påverka insula med ett riktat magnetfält, säger han.

Äldre varianter av magnetstimulering når bara den yttersta delen av hjärnbarken. En ny typ av elektromagnetiska spolar når cirka fem centimeter ner i vävnaden. Det räcker för att påverka den djupt liggande inbuktning av hjärnbarken som kallas insula.

Det har länge varit känt att smärta och andra känslor som rör tillståndet i kroppen ökar aktiviteten i insula. Det gäller även social smärta, enligt en numera klassisk studie som publicerades i tidskriften Science år 2003. Deltagarna fick ligga i en hjärnkamera och spela datorspelet Cyberball som går ut på att passa en boll till två andra spelare. Efter ett tag kommer inga bollar; de andra passar bara sinsemellan.

Försökspersonerna reagerade starkt på att inte längre få vara med. Ju starkare reaktionen var, desto mer aktivitet i insula. Hjärnkamerans bilder visade samma slags mönster i hjärnan som vid fysisk smärta.

Senare har forskare gjort liknande experiment med personer som nyligen blivit dumpade av sin partner. Fotografier som påminner om den smärtsamma förlusten ger kraftigt utslag i insula.

Forskare har även spårat olika typer av beroende till insula. Det började med rökning. En 38-årig man i USA, som varje dag drog i sig två paket cigaretter, drabbades av en stroke i sin vänstra insula. Dagen därpå berättade mannen för sin läkare att hans kropp hade ”glömt bort röksuget”.

En grupp forskare gick vidare genom att leta upp ett tjugotal patienter som rökte när de fick en liknande skada. Resultatet var slående: en stroke i insula gör det hela 136 gånger troligare att en rökare lyckas bli kvitt sitt beroende, än om skadan drabbar någon annan del av hjärnan.

Markus Heilig understryker att beroendesjukdomar skiljer sig åt på många sätt. Risken att drabbas beror sannolikt på ett invecklat samspel mellan genetisk sårbarhet, personliga erfarenheter, relationer och kulturella mönster i det omgivande samhället. Många droger påverkar hjärnans belöningssystem. Men de har också andra neurobiologiska effekter – som dessutom förändras genom missbrukets olika faser.

Samtidigt finns vissa gemensamma drag.

– Det verkar vara gemensamt för alla droger att aktiviteten i insula har ett starkt samband med att människor upplever sug, säger han.

Studier med hjärnkamera visar att känslan av att vara socialt utstött, liksom andra former av stress, ökar aktiviteten i insula. Hos en person med en beroendesjukdom stiger samtidigt drogsuget. Det kan utlösa en ond cirkel runt alkohol och andra rusmedel: Social smärta på grund av ensamhet skruvar upp hjärnans drogsug. Missbruket förstör värdefulla relationer, ökar ensamheten och ger ännu mer sug efter drogen.

– Anonyma alkoholister har förstått detta. Deras grundtanke är ju att skapa en gemenskap där folk alltid ska känna sig välkomna, säger Markus Heilig.

Han menar att rönen om den onda cirkelns neurobiologi också kan förklara varför hot sällan fungerar mot missbruk. Risken är stor att ett ultimatum orsakar social smärta som bara ökar drogsuget.

Det pågående försöket att bota alkoholism med magnetfält är en tillämpning av samma kunskap. Principen är enkel. Målet är att förändra nervkretsar i insula så att suget klingar av. De hittills mest lovande resultaten med rTMS mot beroende handlar om nikotin.

En grupp forskare i Israel tog fasta på resultaten som visar att en stroke i insula kan få rökare att glömma sitt röksug. De utgick från tidigare rapporter om att magnetfält som växlar sakta (1 Hz) minskar nervcellernas retbarhet. Ett sådant fält borde dämpa aktiviteten i insula så att det blir lättare att fimpa, tänkte forskarna. Som jämförelse använde de även ett snabbväxlande fält (10 Hz) som anses öka nervcellernas retbarhet, samt placebobehandling utan magnetfält.

Över hundra rökare deltog i försöket – som gav oväntade resultat. Tvärtemot förväntningarna visade det sig att rökare som fick det snabbväxlande magnetfältet rökte mindre, och kände ett svagare sug. De övriga behandlingarna hade ingen effekt alls.

Forskarna försöker tolka de förbryllande resultaten med resonemang om hur magnetfälten påverkar allt från nervcellernas elektriska egenskaper till halterna av ämnen som reglerar deras inbördes kopplingar. Sanningen är dock att ingen vet exakt vad som händer.

Så är det ofta inom medicinsk forskning. Läkare använder mängder av metoder som fungerar utan att de kan förklara varför. Det viktigaste är trots allt att det finns pålitlig forskning som visar att behandlingen hjälper.

De israeliska forskarna var mycket noggranna i sitt försök med rTMS. Det fanns en uppenbar risk att själva behandlingen skulle utlösa placeboeffekter. Upplevelsen av att besöka ett laboratorium och få behandling med en bullrande maskin som ska förändra hjärnans kopplingar kan skapa starka förväntningar. Därför såg forskarna till att det blev extremt svårt att skilja mellan placebo och riktig behandling.

I båda fallen smattrade spolarna på samma sätt, och placebospolen skickade ut svaga fält som ger ytliga muskelryckningar utan att tränga djupt ner i hjärnan. Studien var dubbelblind, vilket betyder att varken patienterna eller forskarna själva visste vem som fick aktiv magnetstimulering så länge försöken pågick.

Åtskilliga forskare är mindre nogräknade. Just nu pågår hundratals studier runt om i världen med rTMS. Ett halvdussin handlar om alkoholism. Andra gäller beroende av bland annat amfetamin, kokain, metamfetamin och spel. Dessutom testas metoden mot depressioner, autism, bulimi, kronisk smärta, schizofreni, tinnitus, tvångssyndrom och en lång rad andra sjukdomar.

– Kvaliteten på många av de där studierna är rent ut sagt bedrövlig, säger Markus Heilig.

Nyligen skickade forskare i Italien och USA ut ett pressmeddelande om en ”pilotstudie” som visade att elva av sexton kokainmissbrukare var rena från drogen två månader efter behandling med rTMS. Nyheten gav rubriker – trots att forskarna helt struntat i att ta hänsyn till placeboeffekter.

Mängden av slarvigt gjorda studier beror delvis på att privata kliniker i USA, Mexiko, Italien och andra länder har skaffat utrustning för transkraniell magnetstimulering. Entusiastiska läkare provar sig fram på ett fåtal patienter och publicerar rapporter om resultat som de tycker verkar vara lovande.

– Vissa är lycksökare som vill skapa rubriker och på så sätt dra till sig folk som betalar, säger Markus Heilig.

Forskare har även fått kritik för kopplingar till företag som säljer utrustning för rTMS. Markus Heilig samarbetar vetenskapligt med grundaren till ett sådant företag, och har tagit emot utrustning till ett tidigare forskningsprojekt. Men han förklarar att han i övrigt inte har några ekonomiska kopplingar till den medicintekniska industrin.

– Man får se till att vara extremt transparent med alla potentiella jävsförhållanden. Sedan gäller det i slutänden att satsa på vetenskap med hög kvalitet, säger Markus Heilig.

I myllret av svaga pilotstudier finns alltmer seriös forskning som visar att rTMS faktiskt kan förändra hjärnans sätt att fungera. I fjol rapporterade tjugo kliniker runt om i världen att djupverkande magnetstimulering av hjärnans pannlober lindrar depression hos patienter som inte har blivit bättre av mediciner. I studien ingick över tvåhundra personer som antingen fick rTMS eller placebobehandling.

Det svenska försöket att bota alkoholism använder samma slags dubbelblinda metodik. Sammanlagt 80 alkoholberoende försökspersoner kommer att delta. Hälften av dem lottas till placebogruppen, resten får aktiv rTMS.

Hittills har bara ett fåtal påbörjat behandlingen. Varje vardag under tre veckor får de komma till kliniken i Linköping och sitta på en stol med maskinens plattor smattrande mot tinningarna.

 Markus Heilig räknar med att studien blir klar mot slutet av nästa år. Först då får deltagarna veta om de fått placebo eller rTMS.

Bengt, en yrkesförare som nyligen har blivit klar med sin sista behandling, tror att han hör till dem som fått riktig magnetstimulering.

– Jag vet ju inte säkert, men jag känner i alla fall inget sug efter alkohol. Just nu funkar det jättebra, säger Bengt, som hoppas att snart få tillbaka sitt indragna körkort.

Anders har hittills sluppit bakslag på jobbet till följd av sitt drickande. Han påbörjade sin behandling med rTMS när det var lov i skolan där han jobbar. I början gick det bra. Men en fredag gick han till systemet och köpte öl.

– På lördagen hade jag rejäl ångest, och skuldkänslor över att inte ha försökt lite mer.

Suget efter alkohol finns kvar. Anders vet inte om det beror på att han fick placebo, eller på att det finns starkare faktorer bakom hans drickande än den elektriska aktiviteten i en viss hjärnvindling. Känslorna som kommer en fredagskväll i ensamhet behöver han fortfarande hjälp att hantera med något annat än alkohol.

– Snart kommer jag att få träffa en alkoholterapeut inom sjukvården. Det är nog det jag behöver mest, säger Anders.