Så funkar ”bukhjärnan”

Att stora dinosaurier såsom stegosaurus hade två hjärnor, en i huvudet och en i bakdelen, har faktiskt visat sig vara en myt. Däremot vågar jag nog sätta en slant på att de hade en ”bukhjärna” eller, med en mer korrekt benämning, ett enteriskt nervsystem. Detta nervsystem utgörs av miljontals nervceller komplext kopplade till varandra i ett nätverk som omfattar hela mag-tarmkanalen. Nervcellerna ligger inneslutna i tarmväggen i ansamlingar, ganglier, med ett hundratal celler i varje. Härifrån kan de känna av tillståndet i mag-tarmkanalen, till exempel fett och socker i tarminnehållet, eller hur utspänd tarmväggen är, men de kan också omsätta denna information i handling – som att öka utsöndringen av tarmsaft eller påverka tarmrörelserna. Det är detta som är så avancerat att man har gett det ”hjärnstatus”. Detta är också unikt jämfört med övriga organ i kroppen eftersom det betyder att det inte krävs någon central styrning från ”huvudhjärnan” för att utföra alla de processer som är nödvändiga för att upprätthålla vitala funktioner, såsom matspjälkning, försvar mot främmande och oönskade ämnen eller frisättning av tarmhormon. Övriga organ i kroppen styrs genom att hjärnan via ”kablar” av nerver signalerar vad som ska utföras. Om mag-tarmkanalen inte hade haft den här unika förmågan att arbeta autonomt skulle både vår ”huvudhjärna” och ”nervkablarna” ut till målorganen behövt vara mycket större än vad de är i nuläget.

Eva Ekblad, professor i histologi, Lunds universitet