Varför oroar man sig?

Man kan säga att obehagliga tankar är hypoteser som hjärnan automatiskt kastar fram i syfte att tidigt upptäcka faror. Att förstora ett möjligt hot är mer skyddande än att förringa det. För människoartens överlevnadschans har det varit värre att nonchalera en verklig fara än att i onödan reagera på ett falsklarm.

De här naturliga funktionerna kan dock ge oss problem när vi tolkar in hot och fara i situationer och hos kroppsreaktioner som egentligen inte är förenade med direkt fara. Detta eftersom all tolkning av fara automatiskt sätter igång kroppens kamp/flykt-respons, vilket även leder till rädsla och ångest. Tanke och känsla är nära kopplade till varandra och på samma sätt som kroppsreaktioner leder till rädsla och ångest, leder rädsla och ångest till kroppsliga reaktioner. Man tolkar känslor och kroppsliga reaktioner som farligare än de är och överdriver den verkliga faran. På så sätt blir det en ond cirkel där negativa tankar ökar ångesten och ångesten i sin tur ökar de negativa tankarna.

När man har ångest har man dessutom en tendens att tro att det man tänker är sant – tankar blir till fakta. Samtidigt är dessa tankar ofta felaktiga och påverkade av det upplevda hotet när ångesten och rädslan är stark. Panikdrabbade personer kan exempelvis i efterhand, när de känner sig lugna, oftast inse att tankarna var irrationella och felaktiga.

Obehagliga tankar är alltså inte farliga i sig – det är hur man tolkar dem som är avgörande. En tanke är inte ett bevis. Se den i stället som en hypotes. Du kan välja att ta den på allvar, men du kan också välja att helt bortse från den. Du kan göra detta genom att bara notera och acceptera att du har haft tanken och sedan låta den flyga vidare.

Per Carlbring, professor i klinisk psykologi, Stockholms universitet