Vår kamp mot faktaresistens

Jag ska kliva av tunnelbanan vid ändhållplatsen. Det står några passagerare i kö för att komma ut genom dörrarna. På en ledig stol ligger en kvarglömd ryggsäck – och en uppmärksam kvinna ropar frågande om den är vår. Men den som äger ryggsäcken har redan hunnit gå av. Vi tittar på varandra och undrar hur vi ska göra. Till slut tar en rådig person ryggsäcken och går i väg med den för att lämna den till en spärrvakt.

Någon sekund senare flimrar ordet bomb förbi i min hjärna. Kunde det ha varit en ryggsäck med en bomb?

Nej, det var det inte. Men blotta tanken skrämmer mig. Det skrämmer mig att jag ens tänkte bomb. Det avslöjade en plötslig spricka i min tillit. Jag är påverkad av bombdåd i Istanbul, i Paris och på andra platser runt om i världen. Nyheterna har satt spår.

Hur stor är egentligen sannolikheten för att det skulle vara en bomb? Den är försvinnande liten. Ändå har min verklighetsuppfattning rubbats.

Ett av 2015 års nyord är faktaresistens. Det står för ett förhållningssätt som innebär att man inte låter sig påverkas av fakta som talar emot ens egen uppfattning. Den egna uppfattningen grundas i stället på annat – det kan handla om konspirationsteorier eller inskränkt grupptänkande.

Det kan vara lockande att avföra de faktaresistenta som visserligen knäppa, men relativt få och udda existenser. Det är sådana som tror att människan inte landat på månen eller kan påverka klimatet.

Men det slog mig efter tunnelbaneincidenten att vi kanske är fler som är faktaresistenta. Jag vet ju att det är säkert att åka tunnelbana i Stockholm. Ändå låter jag mig påverkas av nyhetsrapporteringen och tänker på bomber där de inte finns.

Under hösten har flera ämnen diskuterats i ett uppskruvat känslomässigt tonläge av politiker, opinionsbildare, journalister och företagsledare, men utan att alltid vara förankrade i grundläggande fakta. Nyhetshändelser får med rätta stora rubriker, men de styr sedan agendan mer än långsamma trender, som klimatförändringar eller sjunkande brottslighet, som kanske egentligen påverkar oss mer och borde uppmärksammas i större omfattning.

Migration, integration, gängkriminalitet, genmodifierade organismer och vaccinering är några områden där det offentliga samtalet förs ryckvis och i tydliga pendelrörelser åt ena eller andra hållet. När debatten blir skev fattas besluten på oklara grunder och tilliten till beslutsfattarna minskar. Kanske kan det vara därför populistiska partier har medvind och förtroendet för mer traditionella politiker och journalister minskar.

För att öka tilliten och minska faktaresistensen krävs det mer av många – en grundsyn att forskning och systematiska studier ökar vår samlade kunskapsmassa och ger oss större möjligheter att fatta kloka beslut. Det behövs kunniga och engagerade lärare i skolan och den högre utbildningen. Det behövs pålästa och självständiga journalister, redaktörer och publicister. Vi behöver utbildade och insatta politiker. Många, många fler behöver veta mer.

När Forskning & Framsteg startades 1966 existerade inte ordet faktaresistens. Då fanns en nästan överdriven tro på att fakta och forskning leder till framsteg. Och envist har vi fortsatt. I detta nummer finns till exempel en artikel om D-vitamin och en om integration – två ämnen som dras med många rykten och dåligt underbyggda åsikter. Vi försöker reda ut vad som är fakta, vad forskarna faktiskt vet, och vad vi fortfarande är osäkra på.

Det är vårt bidrag till en bättre diskussion. Och ett sätt att minska faktaresistensen.