”Man kan inte bomba bort en idé”

Det här är en text från 2016.

Religiösa konflikter blir allt vanligare, och allt oftare är islamister inblandade. I 47 procent av alla mindre konflikter i världen under 2014 var en självutnämnd islamistgrupp inblandad. Vad gäller större inbördeskrig med över 1 000 döda på ett år, är siffran 73 procent. Det berättar Isak Svensson, som är professor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet, och som forskar om fredliga lösningar av jihadistkonflikter.

– Religiöst definierade konflikter är dessutom mer svårlösta än andra konflikter, säger han. Detta har belagts i många studier, men vi vet ännu inte riktigt varför.

År 1975, under kalla kriget, kunde tre procent av världens konflikter definieras som religiösa. År 2014 var siffran 55 procent.

– Det handlar framför allt om en proportionell förändring, fortsätter Isak Svensson. Det totala antalet konflikter i världen har på lång sikt minskat, men de religiöst definierade har ökat något och utgör därför en större andel.

Samtidigt har terrorismen ökat radikalt under 2010-talet, och merparten av offren dödas av islamistiska grupper som Boko Haram, Islamiska staten (IS) och talibaner. Det framgår av Global terrorism index 2015.

År 2015 har varit fortsatt oroligt, och även i länder som Nigeria, Afghanistan, Yemen och Egypten har våldet ökat, enligt Uppsala conflict data program, vid Uppsala universitet. Även där är det islamismen som präglar våldet. I Afghanistan intar talibanerna – i konkurrens med IS – allt mer territorier och är starkare än någon gång sedan 2001, enligt den amerikanska tidskriften Foreign Policy.

Islamiska staten sprider sig, och har sedan 2015 en global strategi. De har ockuperat allt fler provinser i framför allt Nordafrika och västra Asien – men exporterar också terrorism till Europa och USA. Detta betyder att striden inte bara står i Syrien och Irak; IS vill ha ett apokalyptiskt krig med hela världen.

Denna apokalyptiska stämning spreds redan under arabiska våren 2011. Det menar William McCants, forskare vid Johns Hopkins university och författare till The Isis apocalypse (2015), där han tecknar en bild av den domedagsstämning som spreds i arabvärlden i takt med den växande instabiliteten. I en opinionsundersökning av Pew research från 2012 uppgav drygt hälften av arabvärldens muslimer att de trodde på en snar återkomst av den muslimske Messias-figuren Mahdi. Det tilltagande våldet i Syrien och Irak tolkades som förebud om de slutstrider som skulle stå i just detta område. Trakten kring Damaskus hade tidigare pekats ut som valplats för den avgörande striden vid tidens slut.

Det är i dessa sammanhang som man ska förstå att IS under sommaren 2014 lade stora resurser på att erövra den lilla obetydliga staden Dabiq i nordvästra Syrien – eftersom det på 700-talet hade profeterats att domedagen ska infalla när Dabiq har fallit. William McCants, som främst har analyserat arabiska källor, konstaterar att striderna mellan sunnitiska IS under svarta fanor, och shiitiska Hizbollah under gula fanor, har motsvarigheter i gamla profetior om att gula och svarta fanor ska mötas i strider i Levanten i den yttersta tiden. Poängen är, enligt William McCants, att konflikterna i Mellanöstern är djupt inbäddade i religiösa föreställningar.

Dessa omvälvningar och konflikter – som i november fick Sverige att höja nivån för hot om terrordåd från tre till fyra på en femgradig skala – är unika i och med att de har blivit globala och inte är knutna till enbart en konflikt eller ett land. Även om många talar om Syrien eller Irak, så är även länder som Afghanistan, Pakistan, Egypten, Libyen, Yemen och Nigeria höggradigt indragna i denna konflikt, eller serie av länkade konflikter. Det menar Hans Brun, som är terrorforskare vid King’s College London.

– Detta gör dagens situation svår att jämföra med andra konflikter, säger han. Man kan inte bomba bort en idé – det är grundproblemet.

Idén är att rita om kartorna och skapa en religiös politisk gemenskap som styrs av sharia. Hans Brun menar att dagens krigföring inte räcker, utan att även själva idén måste bemötas – och de som främst kan argumentera mot de religiösa föreställningarna är sunnimuslimska skriftlärda.

– De har tyngden och auktoriteten att gå in i en teologisk debatt, säger han. Den kan inte föras av utomstående – av shiiter, kristna eller ateister.

– Men detta är svårt – och farligt. Jihadister drar sig inte för att mörda imamer som säger emot dem. Ett exempel är Boko Haram som, när de etablerade sig, satte i system att mörda imamer som inte delade deras syn på islam.

Jihadismen är alltså enligt flera forskare ett problem som även måste bemötas inom islam.

– För mig är grundfrågan kopplingen mellan religion och politik, och det faktum att det finns en idé om den muslimska religiösa gemenskapen – Umma – som ska utgöra den politiska grunden. Det är denna idé som Islamiska staten bygger på, säger Magnus Norell, som är terrorforskare vid både The Washington institute for near east policy och The European foundation for democracy i Bryssel.

Han har nyligen utkommit med boken Kalifatets återkomst – orsaker och konsekvenser, (2015), där han påtalar den ideologiska bakgrunden till IS och tecknar bilden av en hel region i växande kaos, där allt fler länder håller på att tappa kontrollen över sina territorier.

Magnus Norell ser den svaga nationella identiteten i många av dessa länder som en delorsak till sönderfallet. En annan är att många länder har styrts av diktatorer med liten legitimitet. Libyen, Syrien, Irak och Yemen är exempel på sådana länder, och de är alla i nuläget i sönderfall.

– Den arabiska våren innebar att Pandoras ask öppnades, och många konflikter blommade ut.

Han menar att den stora frågan handlar om vad islam ska vara.

– Den frågan måste lösas inom islam. Hur ska stater byggas? Hur ska islam kombineras med en sekulär demokratisk stat? Detta måste diskuteras bland muslimerna själva. Det finns inga genvägar. Det tog flera hundra år i det kristna Europa, där man till och med hittar teologiska argument för att kyrka och stat inte ska hänga ihop: ’Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.’ Den viktigaste lärdomen av det kristna reformarbetet är uppdelningen mellan religion och politik. Och här har islam ett stort problem eftersom dessa två storheter hänger samman så intimt inom islam.

Magnus Norell menar att stödet för islamistisk extremism är större än vad vi vill tro.

– De representerar självklart inte alla världens muslimer – men vi blir inte hjälpta av att upprepa detta gång på gång. IS attraherar tillräckligt många för att skapa väldiga problem, säger han.

– Ska man reformera islam måste man ta en besvärlig diskussion om vissa passager i Koranen – varför ska vi glömma vissa delar av Koranen om den samtidigt är Guds ord? Detta är ingen lätt fråga, men den måste få en lösning.

Magnus Norell menar att västs viktigaste insats bör vara att stödja de reforminriktade muslimerna i denna inom-muslimska debatt. Detta har varit svårt då de bäst organiserade grupperna i regel har varit islamisterna.

– Även allt fler muslimer säger att detta är något som de själva måste lösa, säger Magnus Norell.

Han pekar till exempel på den debatt som flammat upp i bland annat Egypten efter terrordåden mot tidningen Charlie Hebdos redaktion i Paris 2015. Där frågade sig flera offentliga personer åt vilket håll islam var på väg att utvecklas efter dåden.

Magnus Norell är frispråkig och inget förlag i Sverige har velat ge ut hans bok Kalifatets återkomst. Han själv gissar att det handlar om beröringsskräck. Andra forskare delar dock i huvudsak hans bild att den stora och långsiktiga frågan handlar om en idé som måste bemötas med mer än bomber.

– Ja, detta är en konflikt inom islam, mellan reformistiska krafter och mer militanta. Men just nu verkar de radikala jihadisterna ha mest momentum, säger Magnus Ranstorp, som är terrorforskare vid Försvarshögskolan.

– Ideologin måste bemötas inifrån, fortsätter han. Det handlar om att bemöta religiösa argument med samma språk.

– Nej, man kan inte bomba bort Islamiska statens grundidé, säger Leif Stenberg, professor i islamologi och föreståndare för Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet samt kursansvarig för Sveriges första högskolekurs om Islamiska staten under höstterminen 2015. Han efterfrågar, förutom fred och institutioner i Syrien, en mer synliggjord ideologisk debatt bland muslimer och icke-muslimer om islam.

– Det har funnits en idédebatt i 150 år om vad islam ska vara. Det finns många muslimska teologer som argumenterat mot IS. Men det finns ingen auktoritet likt en påve inom islam; i stället bestäms islams väsen utifrån en pågående debatt. Denna måste fortsätta, men även synliggöras. Samtidigt är det viktigt att känna till att den pågår och vad som driver diskussionen.

Islamiska statens tankegods delas av fler än dem själva. Mer än hälften av de syriska rebellgrupperna delar Islamiska statens mål och ideologi, enligt en brittisk rapport från The centre on religion and geopolitics i december 2015. Det handlar om att cirka 65 000 soldater i femton rebellgrupper kan karakteriseras som salafist-jihadistiska. Det betyder att även om Islamiska staten besegras så lever tankegodset vidare, varför det även behövs en intellektuell och teologisk kamp mot jihadismen.

Även om den absoluta merparten av världens muslimer inte delar Islamiska statens världsbild, så är muslimsk fundamentalism ett relativt omfattade fenomen. Bland muslimer i Europa uppger över 60 procent att religiösa påbud är viktigare än landets lagar, enligt en studie från 2013 av sociologen Ruud Koopmans vid Berlin social science center. Studien bygger på 9 000 telefonintervjuer i sex västeuropeiska länder, och bland självidentifierade muslimer uppger över 70 procent att det bara kan finnas en sann tolkning av Koranen.

Den radikala islamismens startpunkt kan dateras till olika händelser, men rörelsen har radikaliserats på senare år. Isak Svensson ser 1979 som ett av flera tänkbara startskott för rörelsen. Det handlar om den sovjetiska invasionen av Afghanistan som födde en motrörelse i form av mujaheddin, frivilliga kämpar för islam som reste dit. I Irak 2003 föddes också en motrörelse efter USA:s invasion, där motståndet till stora delar formulerades bland sunniradikala element i västra Irak.

Hans Brun ser den shiitiska revolutionen i Iran 1979 som ett annat tänkbart startskott, eftersom detta blev en provokation för många sunniter. Det ledde till en sunnitisk radikalisering och en polarisering mellan sunniter och shiiter, något som har tilltagit på senare år.

– Man kan beteckna dessa sunnitiska grupper som jihadistiska salafister, säger Rickard Lagervall, forskare i islamologi vid Lunds universitet. All salafism är inte militant. Grupper som Islamiska staten, Boko Haram, talibanerna och liknande härrör ur wahhabismen, som kan beskrivas som Saudiarabiens statsreligion i dag. Denna rörelse uppstod på 1700-talet, och predikar en extremt reaktionär form av islam.

Rickard Lagervall förklarar gruppernas framgångar på 2010-talet som en följd av växande maktvakuum till följd av kollapsande stater.

– Svaga stater är en utmärkt grogrund för terrorism, säger Linus Gustafsson. Han är forskare vid Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier vid Försvarshögskolan och har nyligen skrivit rapporten ”Våldsbejakande islamistisk extremism och sociala medier”.

– Man kan heller inte bomba bort de ideologiska aspekterna – tvärtom kan bomber öka radikaliseringen.

En annan faktor i Irak, där IS föddes, är att många irakiska sunniter har upplevt att de diskriminerats eller förföljts av det shiitiska styret i Bagdad.

– Många sunnimuslimer såg redan under den amerikanska ockupationen av Irak den Islamiska statens föregångare, al-Qaida i Irak, som den enda beskyddaren, säger Rickard Lagervall.

– IS är en rörelse som söker islams ursprungliga form, som under profetens och de två efterföljande kalifernas levnad, säger Leif Stenberg. Det handlar om att söka svaret på världens problem i islams rötter.

Han betonar att sympatierna för IS är oväntat stora i Europa, och att dessa sympatier inte alltid behöver vara likartade, utan kan vara kopplade till skilda sammanhang.

– Det finns stora problem med utanförskap, men detta måste förstås på nya sätt – inte bara ekonomiskt. Det kan handla om att inte känna sig välkommen trots att man kanske är högutbildad och har god ekonomi, säger han.

En annan förklaring till islamismens framväxt är att andra ideologier har tappat sin attraktion. Socialismen blev diskrediterad efter 1989. Även arabnationalismen har tappat sin lockelse.

– Dessa rörelser uppfyllde inte förväntningarna, säger Isak Svensson. I nuläget lockar islamismen många, och den har ibland radikaliserats, eftersom valframgångar för islamistiska partier i exempelvis Algeriet och Egypten har kuppats bort. Och det finns en tolkningstradition inom islam som menar att religion inte är en privatsak, utan även ett politiskt projekt.

Detta projekt är antinationalistiskt till sin natur, och bygger i stället på en religiöst definierad gemenskap.

– Den våldsamma jihadismen är en ideologi som verkar växa på flera håll i världen. Den bygger på en svartvit världsbild som är extremt auktoritär, och som både är antidemokratisk och våldsbejakande, säger Magnus Ranstorp.

– Den har vuxit fram under lång tid, ofta som en motkraft mot auktoritära stater, och även som en konsekvens av en negativ samhällsutveckling under flera decennier, fortsätter han. Islamismen har på så sätt fyllt ett ideologiskt vakuum. Även den växande konflikten mellan shia och sunni i den muslimska världen driver på den religiösa extremismen och polariseringen. Globaliseringen ger de båda riktningarna kraft att synas och växa, och IS är delvis en bricka i det spelet mellan shiastaten Iran och sunnistaten Saudiarabien.

De flesta forskare ser dystert på den närmaste framtiden, även om Isak Svensson konstaterar att det finns lösningar, fastän det kommer att ta tid.

– Jag är optimist – på lång sikt, säger Isak Svensson. Inga krig pågår för evigt. Lyfter man blicken från de enskilda konflikterna så ser vi att det har gått att hitta lösningar på tidigare konflikter.

Men när religion är inblandad tar det längre tid. Det finns flera hypoteser om varför just de religiösa konflikterna är svårlösta. En har att göra med en lång tidshorisont bland de inblandade. Om man inkluderar evigheten i sin ekvation är man beredd att kämpa längre.

– De religiösa glasögonen gör den enskilda uppoffringen i nuet mindre värd. Sekulära kombattanter gör i regel en annan bedömning av nuet, säger Isak Svensson.

En annan hypotes är att religion i regel gör det mer problematiskt att nå en kompromiss. Om en konflikt rör territorier så kan man kompromissa, men rör det heliga påbud så blir det svårare. Ytterligare en hypotes är att religiösa konflikter snabbt kan bli internationaliserade – frivilliga reser till, andra stater lägger sig i och ytterligare länder finansierar endera sidan.

– Och internationaliserade konflikter är alltid mer svårlösta, så en sådan förklaring har inte alls med religion i sig att göra, säger Isak Svensson.

Hans ser inte framför sig någon typ av förhandlingslösning med IS i nuläget.

– På lång sikt kan man tänka sig att kriget blir för dyrt för IS och att de splittras, eftersom deras led består av en blandning av gamla Saddam-anhängare och radikala sunniter, säger Isak Svensson, som även han tror att enbart militära medel riskerar att slå tillbaka och radikalisera allt fler.

Han påpekar även att spridningsrisken inte heller ska överdrivas – det finns islamistiska grupperingar som distanserar sig från den globala jihadismen, till exempel i Filippinerna och Thailand. Där är den lokala dynamiken viktigare.

De andra forskare som Forskning & Framsteg har varit i kontakt med är över lag dystrare.

– Jag är mycket pessimistisk. Det kommer att bli värre, mycket värre. Och det kommer att ta lång tid, säger Magnus Ranstorp.

Han ser framför sig en långsiktig Marshallplan för hela regionen för att vända utvecklingen.

– Jag är inte så optimistisk, nej, säger Leif Stenberg. Hela Mellanöstern måste lösa sina demokratiska, ekonomiska, sociala och religiösa problem innan man kan vara optimist.