Den olyckliga växtblindheten

Parkers bok Evolution: the whole story är mycket riktigt en lärorik, intressant och vackert formgiven bok. Men så var det detta med the whole story. Av 560 sidor handlar endast 44 om växter. Och svampar, som enligt ett modernt evolutionärt synsätt är en självständig grupp närmare släkt med djur än med växter, har inte ens fått ett eget kapitel. De nämns bara i förbigående i växtkapitlet. Vidare dyker lavar – svampar i symbios med grönalger och/eller cyanobakterier, som borde erbjuda ett intressant ämne för evolutionsbiologer – bara flyktigt upp i växtkapitlet.

Parker berättar inte ”the whole story”! Detta är väsentligen en bok om djur. Och den är inte ensam. Richard Dawkins The Ancestor’s Tale, som uppges vara en pilgrimsfärd till livets gryning är ett annat exempel. Här har visserligen svamparna fått ett eget kapitel, på 5 av 600 sidor. Övriga växter – ormbunksväxter, mossor, en rad alggrupper och kärlväxter – avhandlas på 18 sidor.

Visst, djur är fascinerande och det är lättare för oss människor att identifiera oss med dem än med andra organismer. Men obalansen i många verk om livet på jorden är ett symtom på det man börjat kalla växtblindhet. Noga räknat är väl svampblindheten ännu mer svårartad. Växternas – och svamparnas – liv och utveckling är värda större uppmärksamhet! Dessa organismers betydelse för jordens ekosystem är svår att överskatta. Det verkar som om de med sitt diskretare uppträdande har svårt att hävda sig i vår tids informationsflöde, som fokuserar på det intensivt iögonenfallande. Risken finns att växt- och svampblindhet blir en ny folksjukdom.

/Håkan Pleijel, professor vid Göteborgs universitet