Semesterbilder avslöjar sillgrisslans revansch

På Stora Karlsö utanför Gotlands västkust finns Östersjöns största fågelberg, där tiotusentals sillgrisslor och tordmular häckar på de smala klipphyllorna under somrarna.

Att fotografera de häckande sillgrisslorna är ett givet mål för de turister som besöker ön – och så har det varit sedan 1900-talets början. Detta har forskare vid Stockholm resilience centre på Stockholms universitet nu utnyttjat för att kunna rekonstruera beståndets utveckling under de senaste 100 åren.

Med hjälp av bilder från museiarkiv, bildbyråer och privatpersoner – som forskarna nått via annonser, sociala medier och lokalradion – har de sammanställt ett digert bildmaterial som visar de häckande sillgrisslorna från 1918 och fram till i dag.

Genom att analysera bilderna har forskarna kommit fram till att sillgrisslekolonin nu är större än någonsin tidigare.

– Det var cirka 14 000 par sillgrisslor på Stora Karlsö 2014 och de ökade ytterligare något under 2015, säger Jonas Hentati Sundberg vid Stockholm resilience centre, som är en av forskarna bakom studien.

Men vid slutet av förra sekelskiftet såg det annorlunda ut, då fanns det endast 20–30 par på ön. Hänsynslös jakt hade nästan utrotat beståndet.

Sillgrisslorna räddades i elfte timmen, av det nybildade bolaget Karlsö jagt- och djurskyddsförenings AB som köpte upp marken på 1880-talet och införde jaktförbud. Stora Karlsö kan ståta med att vara världens näst äldsta naturskyddade område, efter Yellowstone national park i USA.

Forskarnas bildanalyser visar att sillgrisslebeståndet ökade stadigt från 1918 och fram till mitten av 1960-talet. Under de följande 20 åren skedde en ganska kraftig minskning. Forskarna tror att detta beror på ökande halter av miljögifter som DDT och PCB samt ett omfattande drivgarnsfiske, som orsakar bifångst av sjöfåglar. Tack vare fiskerestriktioner och sjunkande nivåer av miljögifter började beståndet öka på nytt i mitten av 1980-talet och ökningen har fortsatt sedan dess.

Sillgrisslehonan lägger sitt enda ägg i april–maj. Paret delar på ruvningen och hjälps åt att mata ungen. Födan består främst av skarpsill som föräldrarna hämtar långt ute till havs. Detta kostar mycket energi och när ungen är omkring tre veckor gammal lockas den att hoppa från klipphyllan och simma med ut till fiskevattnen, där hannen fortsätter att mata ungen.

Det finns svensk forskning som visar att torskbristen i Östersjön skulle kunna utgöra ett problem för sillgrisslorna. Torsk och sillgrissla äter samma föda – skarpsill. Men torsken äter främst yngel, medan sillgrisslan behöver fullvuxna, feta skarpsillar till sina ungar.

När torsken minskade kraftigt under 1990-talet så ökade skarpsillarna i antal. Men de blev samtidigt magra och småvuxna eftersom konkurrensen om födan ökade.

– Denna förändring märktes även hos sillgrisslorna. Faktum är att en av de första vetenskapliga artiklarna som belyste dessa frågor handlade om en observerad viktnedgång hos sillgrissleungar, säger Jonas Hentati Sundberg.

Sillgrisslorna kan bara bära hem en skarpsill åt gången till ungarna på klipphyllorna på Stora Karlsö; magrare skarpsillar medförde därför att ungarna blev magrare. Men detta verkar inte påverka ungarnas överlevnadschanser, enligt Jonas Hentati Sundberg:

– Det skulle kunna bero på att så fort ungarna hoppat ut från hyllan så är mängden fisk mer betydelsefull än fiskarnas medelvikt.

Forskarna vid resilience centre har publicerat sin studie i Current biology. Att på det här sättet använda data som allmänheten bidrar med blir allt vanligare inom forskningen. Du kan läsa mer om så kallad citizen science (medborgarforskning) i F&F 7/2013.