Den goda viljan

Två kända svenska professorer har skrivit var sitt försvarstal för invandringen till Sverige. Det behövs nog i dessa dagar, och låt mig till en början säga att dessa två böcker är skrivna med engagemang och, inte minst, god vilja.

Uppmaningarna i stil med att ”invandring bör uppfattas som en resurs, inte ett problem” och ”människan är en migrant” som upprepas ofta kan man kanske överse med, givet det goda syftet. Visst är det bra att samla goda argument mot rasister.

Men – båda böckerna är för ensidiga. I uppdraget att normalisera den nutida invandringen ingår till exempel att visa att migration alltid har präglat Sverige, och då gäller det att visa på historisk kontinuitet.

Dick Harrison beskriver exempelvis en ”omfattande migration” till Sverige under stormaktstiden, för att visa på likheten mellan då och nu. En stor del av denna migration var finsk – och följaktligen en folkomflyttning inom det dåvarande svenska riket. Han nämner siffran 6 000 skogsfinnar i Sverige, och menar att det omräknat till dagens befolkningsmängd skulle motsvara en migration av 60 000 människor. I hans framställning framgår dock att denna migration ägde rum under åren från 1570-talet till 1660-talet. Det ger en migration motsvarande färre än 700 personer om året uppräknat till dagens proportioner – inom samma rike! Nej, detta har ingen likhet med dagens invandring.

Harrison nämner även att många städer präglades av exempelvis tyska invandrare. Men vid denna tid bodde bara en liten bråkdel av befolkningen i städer, varför den demografiska effekten bör ha varit begränsad. Även valloninvandringen nämns, men även den handlade om max ett par tusen personer som anlände under ett par decenniers tid.

Jag skulle vilja påtala några väsentliga skillnader mellan migrationen i dag och den som historiskt sett gynnat Sverige:

Under historisk tid var migration per definition arbetskraftsinvandring, eftersom inget alternativ gavs. Den är så gott som alltid lönsam, för såväl individ som mottagarland.

Fram till mitten av 1900-talet skedde invandringen till Sverige nästan enbart från våra grannländer i norra Europa, som kulturellt, religiöst och språkligt legat nära Sverige. Det har gynnat en snabb och enkel integration.

Migrationen till Sverige var fram till för ett halvsekel sedan en marginell företeelse. År 1900 var enligt SCB 7 promille av Sveriges befolkning född utomlands (och av dem var de allra flesta födda i de nordiska grannländerna, eller var hemvändande svenskar födda i Nordamerika) – och färre än 200 av Sveriges dåvarande 5,1 miljoner invånare var födda i ett afrikanskt eller asiatiskt land.

”Sverige har alltid varit ett invandrarland”, skriver Dick Harrison. Ja, men på extremt skiftande sätt, skulle man kunna tillägga.

Jesper Strömbäck argumenterar väl för samhällsvinsterna med invandring. Högutbildade invandrare som snabbt kommer i arbete är en jättevinst för alla inblandade, ungefär som vallonerna för några hundra år sedan. Men så ser inte invandringen till Sverige ut i dag.

En kritisk läsare av Strömbäcks bok frågar sig varför samtliga riksdagspartier i modern tid vill begränsa invandringen mer eller mindre.

Han argumenterar dessutom för att en växande befolkning är bra, då fasta kostnader som till exempel försvaret minskar sin andel av statens utgifter. Det är sant, men försvaret är numera en marginell kostnad – och de stora offentliga utgifterna för skola, sjukvård, barnomsorg, rättsväsende och socialförsäkringar måste växlas upp i takt med en ökande befolkning. Jag saknar vetenskapliga belägg för att det skulle finnas ett samband mellan befolkningstillväxt och välstånd. De länder som idag har snabbast växande befolkningar manar inte till efterföljd.

Den internationella forskningen och de nationalekonomiska forskningsrönen får inte något större utrymme i någon av böckerna, men det kan bero på att varken Harrison eller Strömbäck tidigare utmärkt sig som migrations- eller integrationsforskare. Inget får man heller läsa om hederskultur, ökande antisemitism, radikal islamism, fallande skolresultat, ökande bostadsbrist, den omfattande arbetslösheten bland utlandsfödda eller det växande antalet utanförskapsområden i Sverige – saker som också är relaterade till dagens invandring.

Immigrationsfrågorna rankans nu av svenskarna som den viktigaste samhällsfrågan, enligt SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Då behövs sakliga och kritiskt framtagna böcker. Jag är övertygad om att sådana kommer att skrivas.