Vägen till att bli vän med en volleyboll

En grundläggande egenskap hos det mänskliga psyket är att det utgår från att andra också har ett psyke. Men var går gränsen? Vem – eller vad – räknar vi till vår krets av varelser utrustade med ett sinne eller psyke (i brist på en bättre översättning av engelskans mind)?

I filmen Cast away från år 2000 blir skådespelaren Tom Hanks strandsatt på en öde ö med en volleyboll som enda sällskap. Han har långa diskussioner med bollen, och blir förtvivlad när den försvinner till havs.

De flesta av oss kanske inte skulle sträcka oss så långt. Men de amerikanska psykologerna Daniel M. Wegner och Kurt Gray visar att folk är beredda att ge medlemskap i klubben åt vitt skilda väsen som djur, mänskliga foster, avlidna personer, Gud och Google.

Författarna är intresserade av hur någon annans psyke uppstår i betraktarens öga – eller snarare psyke. Det är förstås något helt annat än att försöka ta reda på hur en fladdermus, ett foster eller en sökmotorjätte i själva verket upplever sin situation.

I sin analys använder de ett diagram med två vinkelräta skalor. Den ena skattar förmågan att uppleva, den andra förmågan att påverka. Ett spädbarn hamnar högt på upplevelseskalan och lågt på påverkansskalan. För en robot gäller det omvända.

Wegner och Gray använder modellen i spännande resonemang om relationer. Bland annat beskriver de hur vår bild av andras psyke får oss att betrakta vissa djur som vänner och andra som mat. De lyckas till och med göra det begripligt att någon kan bli vän med en volleyboll.