Går det att se jordens lösa delar?

Jordskorpan är uppdelad i sju stora och en handfull mindre plattor, vilka rör sig långsamt i förhållande till varandra. Gränserna mellan plattorna syns bland annat som stråk där jordbävningar och vulkanutbrott är vanliga, exempelvis i en halvcirkel runt Stilla havet och som ett band från Medelhavet genom Syd- och Centralasien till Indonesiens övärld.

Gränserna kan även ses i jordytans topografi. I oceanerna, där två plattor glider isär, markeras de av långa undervattensbergskedjor, kallade mittoceana ryggar. Dessa ger också upphov till öar, som Island. Där en oceanplatta dyker ner i den underliggande manteln bildas en djuphavsgrav. Där två kontinentplattor kolliderar pressas jordskorpan ihop och vi får höga bergskedjor som Alperna och Himalaya. Plattektoniken – läran om plattrörelserna – ger därmed en förklaring till jordytans storskaliga utseende, liksom till geologiska fenomen som jordskalv och vulkanutbrott.

På senare år har man kunnat mäta de olika plattornas rörelser direkt med GPS, och beräknat deras hastighet – normalt några centimeter om året. För att rekonstruera hur kontinenterna låg för 230 miljoner år sedan, när de var samlade i jättekontinenten Pangea, kan man i princip backa nuvarande rörelser och sluta de nuvarande oceanerna, exempelvis Atlanten, så att kontinenterna passar ihop som pusselbitar. Man kan också studera ”infrysta” magnetriktningar i bergarter, s.k. paleomagnetism, som visar bergartens läge i förhållande till nord- eller sydpolen vid dess bildande. Utbredningen av olika fossil har också gett viktiga ledtrådar, särskilt om Gondwana, den sydliga halvan av Pangea.

Före Pangea och Gondwana har det med all sannolikhet funnits andra superkontinenter. Dessa är svårare att rekonstruera, men utifrån dels paleomagnetiska data, dels jämförelser av berggrunden har man fastlagt existensen av två tidigare superkontinenter, ofta kallade Columbia och Rodinia. Hur dessa såg ut är dock fortfarande omstritt.

Mer läsning finns bland annat på www.nrm.se/geologi, samt i en artikel i den populärgeologiska tidskriften Geologiskt forum, nr 72: När Sverige var granne med Amazonas.

/Åke Johansson, forskare i geologi, jourhavande geolog, Naturhistoriska riksmuseet