Är det verkligen forskning?

Johan Gustafsson, som i nästan sex år var al-Qaidas gisslan i Mali, håller upp en sliten anteckningsbok. Han bläddrar i den och visar omsorgsfullt nedtecknade arabiska ord.

Han har tillverkat ordboken själv och det var den enda kurslitteratur han hade under sin tid i fångenskap. Med början i arabiska tecken på kakpaket, via ett omfattande system med glosor på kort och sin egen ordbok lyckades han lära sig läsa och tala arabiska.

Mötet med Johan Gustafsson var fascinerande och det berörde mig djupt. Jag hade trott att jag skulle intervjua honom, men det blev lika mycket han som frågade mig. Vad trodde jag om hans ordbok, hur är de olika arabiska dialekterna besläktade? Den nyfikenhet som jag gissar var en överlevnadsfaktor i fångenskapen, märks tydligt när han nu vill kontrollera om det han har lärt sig stämmer.

Mitt möte med Johan Gustafsson ledde till fler, och att vi fick möjlighet att ordna en unik träff mellan islamologen Leif Stenberg, Johan Gustafsson och Forskning & Framstegs redaktör Henrik Höjer. De talade i timmar, och resultatet kan du läsa på sidan 40.

Det är en ovanlig artikel för att vara Forskning & Framsteg. Någon läsare kanske undrar varför ett populärvetenskapligt magasin publicerar en intervju med en person som varit gisslan. Det är ett intressant levnadsöde, men är det verkligen forskning?

Ja, jag vill nog hävda att det är det. Det är pågående forskning. Vi får delta i själva processen. Samtalet ger en inblick i hur det går till när en forskare möter ett objekt: vilka frågor som är viktiga, vad forskningen redan vet och vad den ännu inte tagit reda på. Johan Gustafsson ger Leif Stenberg en del svar, men ställer också motfrågor. När du har läst kommer du att veta mer om både islam och terrorism, men du får också en inblick i osäkerheten inom ett rörligt forskningsfält.

Populärvetenskap kan göras på många sätt. En del forskningsresultat är abstrakta och behöver många metaforer och avancerad gestaltning för att bli begripliga. Andra resultat är redan berättade i sig själva, inom till exempel etnologi och historia. Då vill man som läsare i stället få hjälp med att teoretisera och generalisera.

Artikeln om mötet med Johan Gustafsson är olik till exempel artikeln om Nobelpriset i fysik, som du också kan läsa i detta nummer. Den process som lett fram till att vi för första gången kunnat mäta gravitationsvågor är ett exempel på resurskrävande tekniskt och matematiskt grupparbete, som utmärker stora delar av forskningen inom fysik och som också kräver omfattande fantasi hos berättaren för att bli en gnutta begriplig.

Ändå finns det något som är gemensamt för all popularisering – oavsett ämne och abstraktionsnivå. Under intervjuer och i återberättandet händer det samtidigt något med forskarens syn på sin egen forskning. Det är inte ovanligt att den blir bättre. Forskning tjänar på att populariseras.

Det betyder alltså att intressant och begriplig populärvetenskap inte bara är rolig för dig som läsare. Den är nyttig för forskaren också.