Hjälpte det att borra i huvudet?

Arkeologiska fynd, skriftliga källor och etnografiska berättelser visar att trepanationer har skett under tusentals år i olika kulturer över stora delar av världen. Operationstekniken användes mellan den yngre stenåldern (för cirka 6–7 000 år sedan) och fram till början av 1900-talet. Man kan inte ge en specifik förklaring, det finns sannolikt flera.

Det fanns ett flertal metoder att trepanera, till exempel genom att skrapa, hugga, mejsla, såga eller borra i skallbenet. Det vanligaste sättet var att skrapa med ett vasst föremål i sluttande vinkel genom skalltaket. Metoden minskar risken att skada hjärnhinnorna och har använts i alla delar i världen där trepanationer förekommit.

En intressant upplysning ger den franske kirurgen Lucas-Championniére, som i början av 1900-talet experimenterade med att göra en trepanation på en död människa. Det tog honom 35 minuter med en obearbetad flinta som enda verktyg att åstadkomma en öppning i kraniet.

Operatörerna var skickliga och hade en mycket god kunskap om anatomi, teknik och verktyg – liksom om sterilisering, desinfektion och efterbehandling. Cirka 80–85 procent av de trepanerade personerna överlevde ingreppet, vilket framgår av att hålet i kraniet har börjat växa igen.

Trepanationerna har gjorts i kulturer med en annan förståelse av hälsa och ohälsa än vår moderna och får i våra ögon drag av både medicinsk behandlingsmetod och rituell handling. Enligt etnografiska skildringar har ett gemensamt syfte ofta varit att ta bort någonting – traumatiska upplevelser, demoner, ett upplevt tryck, huvudvärk, blod eller benbitar.

/Kristina Jennbert, professor i arkeologi, Lunds universitet