Har du någon gång funderat över hur du får så bra glid under skridskons skenor?

Ett lager smörjmedel sänker friktionen mellan två ytor som gnids mot varandra. På is är det smörjmedlet vatten (nästan) i vätskeform.

Det är tre olika fysikaliska fenomen som samverkar när du får fart under skridskorna – här förklarar F&F med grafik hur det fungerar.

Vattenmolekyler i is sitter ihop i regelbundna mönster, iskristaller. På ytan sitter de lösare, eftersom de då saknar förankring uppåt. Dessa molekyler bildar en nanometertunn film, som beter sig som ett mellanting mellan vätska och fast form. Fenomenet kallas ytsmältning och är den viktigaste orsaken till att is är hal även vid många minusgrader.

Is kan smältas med tryck och under smala skenor är trycket högt. Länge trodde man därför att så kallad trycksmältning var orsaken till skridskoglid. Effekten är dock oftast marginell – och förklarar inte heller glidet under t.ex. skidor. Men nära 0 °C kan trycksmältning bidra avsevärt till halkan.

När något glider över isen alstras friktionsvärme som ökar ytsmältningen. Med en längre skridsko sprids kontaktytan ut på längden, så att varje kontaktpunkt på isen blir utsatt för friktion under längre tid. Det resulterar i högre temperatur och ökad ytsmältning. Därför ger längre skenor bättre glid.

Vid riktigt kallt väder försvinner ­ytsmältningen praktiskt taget helt. Det går bra att åka skidor vid –30 °C, men inte vid –46 °C, vilket man vid Scotts ­expedition till sydpolen kring 1910 fick erfara. Isen blev som sand, skrev ­expeditionens vetenskaplige ledare, Edward Wilson.

Långfärdsskridskor glider bra och klarar även knaggligare is, men de blir lite otympliga. Ishockeyspelares och konståkares kortare skenor ger något sämre glid, men mycket bättre kurvtagning.

Källor: Bo Persson, forskare vid Peter Grünberg institute, Jülich, Tyskland, ”Why is ice slippery?” Physics today, december 2005.

Den här artikeln uppdaterades senast 4 februari 2026.