En film som ni inte behöver se

På 10 000 meters höjd är kraven inte så höga. När jag på ett modernt ­Aeroflot-flygplan hittade den nya ryska storfilmen Viking i utbudet ombord tyckte jag därför att det verkade vara en bra idé. Per-Arne Bodins utmärkta artikel om rysk historieskrivning gjorde mig extra nyfiken (läs artikeln på sidan 48).

Desto större blev besvikelsen. Redan i öppningsscenen sprutar blodet på ett sätt som får mig att hålla för ögonen. Det är skickligt filmat och effektfullt iscensatt, men i övrigt obegripligt och ointressant. Det är tre bröder och många vikingar. Här blandas våld, heder och hämnd i en enda soppa. På en palissad står en fager kvinna med vinden fläktande i håret. I just den scenen hörs också den första svenska rösten. Det ska komma fler. Mjöd ska drickas och bärsärkar ska frusta. Det är som taget ur en svensk pilsnerfilm: ”Skepp ohoj, land i sikte!”

Som tur är tar flygresan slut och jag slipper se hela filmen. Min nyfikenhet på hur filmen slutar är obefintlig. Desto större är min undran inför hur någon kan påstå att detta är en rysk succé. Eller så är den statistiken, liksom filmens historieskrivning, en alternativ sanning.

Filmen rekommenderar jag alltså inte – men däremot Per-Arne Bodins artikel om hur filmens huvudperson används i den ryska propagandan.