Sverige är som Kazakstan, nästan

Vägarna är flerfiliga och raka. De går längs med svulstiga statliga byggnader, glassiga skyskrapor och fantasifullt utformade shoppingcenter. Ett av dessa köptempel skryter med att vara utformat som världens största tält. Det rymmer, förutom affärer i flera våningar, också ett tivoli och en sandstrand.

Det är nytt och påkostat, men känns varken vågat eller modernt.

Jag befinner mig i Kazakstans nya huvudstad, Astana. Hit flyttade man från landets största stad, Almaty, för 20 år sedan. Mannen bakom flytten – landets ledare, som det står på skyltarna – är det självständiga Kazakstans första och hittills ende president: Nurejev Nazarbajev.

Presidenten har en stark ställning och balanserar skickligt mellan grannlandet Ryssland och nationalistiska krafter i landet, som vill göra upp med sovjetförtrycket. Till sin hjälp har han rikliga oljefyndigheter i Kaspiska havet och ett rymligt samvete när det gäller behandlingen av opposition och medier.

Möjligen kommer vi att få höra mer om Astana i sommar. Då öppnas världsutställningen Expo 2017 med temat The future of energy. Huvudstadens grandiosa modernitet och världsutställningen där är typiska för den unga nationen – men gillas inte av alla. Jag träffar forskare, både i Astana och i den tidigare huvudstaden Almaty, som talar upprört om hur resurser slösas på prestigeprojekt eller försvinner i korruption.

Kazakstan har stora utmaningar när det gäller både utbildning och forskning. På de områdena behövs pengarna bättre, menar en språkforskare som jag träffar på handelshögskolan i Almaty. Presidenten talar om att landet ska bli trespråkigt – kazakiska, ryska och engelska –men enligt språkvetaren finns det stora problem att ens klara ­grundläggande läs- och skrivförståelse på något av de två dominerande moders­målen, kazakiska och ryska.

– Har du sett våra Pisa-siffror?

I Pisa 2015 kom Kazakstan på plats 63 av 65 i läsförståelse. Bara Peru och Qatar var sämre.

– Pengarna borde gå till lärarutbildning och översättning av litteratur. Jag försöker lära mina studenter att ställa frågan: Vem tjänar på den här reformen? Ofta är det någon byråkrat som vinner, snarare än samhället, säger språkvetaren.

För en luttrad svensk känns det ovant att ligga relativt sett bra till i internationella jämförelser. Ändå kryper sakta en känsla fram. Är inte problemen väldigt lika? Visst, språken är annorlunda, till och med alfabetet. Sverige saknar olja och har sluppit Sovjet-erans plågor. Vår demokrati är stabil, pressen är fri och vår BNP är fantastisk.

Länderna är inte lika i detaljerna – vi ligger långt ifrån varandra på rankningslistorna. Samtidigt är de globala utmaningarna just globala. Frågeställningarna är desamma. Både i Sverige och Kazakstan diskuteras Pisa. Vilka skolreformer behövs? Gör politikerna tillräckligt? Hur ska vi få ungdomarna engagerade? Hur ska vi få fler att vilja bli lärare? Hur ska vi göra med engelskan i undervisningen?

Visst är Kazakstan annorlunda och exotiskt. Ändå är det anmärkningsvärt hur lika svårigheterna är. Inser vi det kan vi också lära och stötta varandra. Det vinner alla på.