Själviska fiskar samarbetar

Somliga grupplevande djur har gemensam vårdnad om gruppens ungar. Vanligtvis får bara några få dominanta individer skaffa ungar. De övriga gruppmedlemmarna fungerar som hjälpare. De sköter om de dominantas ungar, men får inte själva para sig.

Man kan undra vad hjälparna får ut av det här arrangemanget. En teori är att deras till synes självuppoffrande beteende kan ge evolutionära fördelar, under förutsättning att individerna i gruppen är nära släkt med varandra. Hjälpare som förbättrar ungarnas överlevnadschanser kan då föra vissa av sina egna anlag vidare, det vill säga anlag som de delar med ungarna i gruppen.

Det går att hitta stöd för detta bland däggdjur och fåglar. Men ett antal arter av ciklidfiskar som lever i Tanganyikasjön i Afrika utmanar teorin.

Ciklidarterna i fråga har ett levnadssätt som är unikt bland fiskar. De lever i grupper som håller revir. Gruppmedlemmarna känner igen varandra och sammanhållningen inom gruppen är mycket stark. Ett fåtal individer får skaffa ungar, medan andra fungerar som hjälpare. Men individerna i gruppen är inte släkt med varandra. Så hur kan det löna sig att vara hjälpare i en sådan grupp?

– Den främsta fördelen för hjälparna är att risken att uppäten minskar om man lever i grupp, säger John Fitzpatrick, evolutionär biolog vid Zoologiska institutionen på Stockholms universitet. Han ingår i ett team med forskare från Sverige, Kanada och Storbritannien, som har publicerat nya rön om ciklidernas samarbeten i Nature ecology & evolution.

John Fitzpatrick berättar att cikliderna i en grupp har gemensamt försvar mot rovfiskar och att de hjälps åt med att gräva grottor under stenar som de kan gömma sig i. Att leva som hjälpare är alltså ett sätt att överleva. Men det är också en strategi som kan ge stor utdelning med tiden.

– Fiskar lever inte särskilt länge, så det är ganska stor omsättning inom gruppen. En hjälpare kan därför få chansen att ta över gruppen och para sig när ledaren dör. Eller så kan hjälparen vänta tills den vuxit sig riktigt stor och sedan utmana ledaren.

Den här strategin fungerar inte om hjälparen är släkt med de övriga gruppmedlemmarna – det skulle ju leda till inavel. Det faktum att fiskarna i gruppen inte är släkt medför alltså att livet som hjälpare kan ge direkta fördelar i form av ökad chans att överleva samt möjliga parningstillfällen, medan hjälparna hos grupplevande däggdjur och fåglar i de flesta fallen får nöja sig med indirekta fördelar, som att föra delade gener vidare – och i viss mån en ökad överlevnadschans.

De ciklider som har gemensam vårdnad om ungarna finns i gruppen Lamprologina. Forskarna har skapat släktskapsdiagram över ett 70-tal arter av Lamprologina och identifierat faktorer som kan ha underlättat den evolutionära utvecklingen av dessa cikliders förfinande samarbete. Analyserna visar att en av de viktigaste faktorerna är fiskarnas matvanor. Samtliga arter som lever i grupper med gemensam vårdnad av ungarna är plankton- och/eller växtätare. Inga äter andra fiskar. Plankton är en föda som finns i överflöd.

– Detta tar bort konkurrensen om maten och medför att många fiskar kan leva på en liten yta. Det är en av orsakerna till att dessa arter kunnat utvecklas till att leva i grupp och hålla revir. En annan viktig faktor till denna utveckling är den stora risken att bli uppäten, som minskar om man lever i grupp.