Naivt budskap på väg mot yttre rymden

För 40 år sedan skickades Voyager 1 och 2 upp för att utforska solsystemets yttre delar. Nu fortsätter de ännu längre ut i det okända. Här skriver astrofysikern Maria Sundin och litteraturvetaren Henrik Otterberg om vad sonderna avslöjar om rymden – och om oss själva.

Publicerad

Bild: NASA / IPL-Caltech

I år firar vi att det är 40 år sedan Voyager 1 och Voyager 2 sändes i väg mot de yttre delarna av vårt solsystem. De har skickat tillbaka många bilder från sin färd, som har blivit ikoniska och legat till grund för fortsatt forskning och rymdfart. Bilderna är i dag lätt åtkomliga på nätet, och alla läsare uppmanas att titta igenom denna skatt.

Voyager 2 skickades upp den 20 augusti 1977, före Voyager 1 som sändes i väg i sin något snabbare bana den 5 september samma år. Båda passerade Jupiter 1979 och Saturnus 1980 respektive 1981. Därefter nådde Voyager 2 Uranus 1986 samt Neptunus 1989, och gav oss de första detaljerade bilderna av dessa planeter, deras månar och ringar.

Båda sonderna har fortfarande kontakt med jorden. Voyager 1 är i dag det föremål som människor har tillverkat som har nått längst bort från jorden. År 2012 passerade Voyager 1 den gräns som kallas heliopausen, där området som domineras av solens magnetfält ger vika för rymden mellan stjärnorna. Antagligen kan vi fortsätta att ha kontakt med båda sonderna fram till cirka 2025, då den tillgängliga effekten i sondernas plutoniumbatterier inte längre klarar av att driva utrustningen ombord.

Sonderna får anses ha överträffat alla förväntningar vid det laget!

Förutom deras synnerligen pålitliga teknik och astronomiska landvinningar utgör Voyager-sonderna verksamt stoff för existentiella spörsmål. Vilka är vi som slungat ut dessa på en gång tåliga och bräckliga farkoster i världsrymden, och vilka ska vi hoppas någonsin kan fånga in dem? Avstånden i tid och rum är sådana att tanken svindlar, och begrundaren famlar tafatt efter analogier. Dammkorn drivna av strömmarna i ett omåttligt världshav? Ett par ensliga molekyler i en enorm, skälvande kropp? Sannolikheten att sonderna ska upptäckas av andra, eller en dag återfinnas av framtida jordbor, tycks försvinnande liten.

Ändå bemödade sig NASA om att förse Voyager 1 och 2 med kulturella budskap om vår värld och civilisation. Bägge farkosterna har en guldpläterad kopparskiva surrad vid sin kropp. Skivorna är tänkta att spelas upp likt en gammaldags vinyl-LP. Invid deras spår finns en nål och en keramisk pickup. Spårens kodning är binär, en skara kluster av ”ettor” och ”nollor”. En intergalaktisk intelligens motsvarande eller bortom vår egen ska förhoppningsvis känna igen ett förment universellt matematiskt språk. Väl bortom detta nyckelsteg finner den utomjordiska mottagaren underlagen till ett antal fotografier av människor och djur, natur och samhällen, byggnader och infrastruktur, av ljud och musik – och av kartor till vår jordiska hemvist.

Sonderna Pioneer 11 och 12, som föregick Voyager 1 och 2 med några få år, har ofta kritiserats för den ikonografiska plakett de försågs med. Den föreställde bland annat ett naket kaukasiskt par, med mannens hand rest till hälsning medan kvinnan vid hans sida passivt såg på. Voyager-skivorna söker undvika detta patriarkala jäv, och skildrar i stället människors språk, utseenden och teknologier längs ett betydligt bredare spektrum. Här samsas unga med gamla, kvinnor med män, olika hudfärger och språk. Men naturligtvis lämnas somligt jordiskt – alltför jordiskt – utanför: krig, förtryck, svält och miljöförstöring. De universella anspråken hindrar inte heller att United States of America nämns som specifik skapare av Voyager-sonderna, vad nu detta kan innebära för en framtida uttolkare om några tusen, miljoner eller rent av miljarder år.

I en närmast komisk eftergift till mänsklig fåfänga nämns även de kongressledamöter i USA:s representanthus som en gång beviljade anslag till Voyager-programmet.

Budskapen ombord på Voyager-sonderna må vara noggrant utvalda för att beskriva vår disciplin och tekniska förmåga. Men de visar också vår sociala stratifiering, vår språkförbistring – och kanske vår naiva utgångspunkt att en eventuell utomjordisk mottagare präglas av inneboende välvilja gentemot avsändaren.

Oomtvistligt är att Voyager-sonderna snart seglar ut i en interstellär rymd, som flaskpost mot en okänd och troligen mycket avlägsen strand. Skulle de någon gång fångas in så förefaller det rimligt att de väcker ett visst intresse hos mottagaren – oavsett vad denne sedan bildar sig för uppfattning av den civilisation som för så länge sedan och så långt bort tillverkat och sänt ut sonderna.

Publicerad

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor