Små hjärnor kan också vara smarta

Den blott meterlånga människoarten floresmänniskan (Homo floresiensis) levde på ön Flores i nuvarande Indonesien. De yngsta fynden har nyligen omdaterats till cirka 100 000 – 60 000 år före nutid. De antyder att floresmänniskan tillverkade stenredskap, jagade öns småväxta elefanter, styckade dem och använde eld – möjligen för att tillaga bytet. Tolkningarna är omstridda, men man kan ändå fråga sig hur hon kunde ha en så avancerad kultur med sin mycket lilla hjärna, vars vikt uppskattats till bara cirka 440 gram. Hjärnvikten hos den moderna människan, Homo sapiens, är i medeltal cirka 1 400 gram. Hos schimpansen är den omkring 380 gram.

Hjärnvikt är emellertid inte den enda faktor som bestämmer vår kognitiva förmåga. Viktigare faktorer är sannolikt bland annat det totala antalet nervceller i hjärnan, antalet förbindelser mellan olika hjärndelar och antalet kopplingar (synapser) mellan nervcellerna – samt den relativa storleken hos vissa hjärndelar, särskilt storhjärnans så kallade prefrontala bark hos däggdjur.

Kråkfåglar och papegojor har mycket små hjärnor, men deras kognitiva förmågor kan jämföras med apors, till och med människoapors. Nyligen har man visat att nervcellerna är mycket tätare packade i dessa fåglars hjärnor än i däggdjurshjärnor, vilket leder till att de totalt har ungefär lika många nervceller som många apor. Fåglarna har dessutom en större andel av sina nervceller i storhjärnan.

Floresmänniskan kan ha härstammat från den tidiga arten Homo habilis, med en uppskattad hjärnvikt på cirka 650 gram, eller från den senare Homo erectus, vars hjärnvikt har uppskattats till cirka 1 000 gram. Då hon blev isolerad på ön Flores kan hon ha minskat i kroppsstorlek – något som ofta sker med däggdjur på öar.

Vi får troligen aldrig något svar på frågan om hur floresmänniskan under sin evolution kunde bibehålla en relativt välutvecklad kultur, trots minskad hjärnstorlek. Hon kompenserade kanske genom att till exempel utveckla fler synapser mellan nervcellerna, eller djupare fåror i storhjärnans bark. Alternativt kan hon ha offrat vissa mentala förmågor. Då kan delar av hjärnan ha frigjorts för det som var viktigast för överlevnaden. Hos den moderna människan kan vissa sådana förändringar ske under en individs levnad. Ett ofta citerat exempel är förstoring av hjärnområden som styr händerna hos pianister.

/Anders Lundquist, universitetslektor em. biologi, Lunds universitet