Hur fick månen sina märken?

1. Teleskopet gör månen synlig

Under 1600-talet började forskare studera månen i kikare. Galileo Galilei beskrev hur berg och dalar gav skiftande skuggor under månens olika faser. Ju bättre teleskopen blev, desto tydligare syntes “gropar, som är formade nästan som en tallrik”. Formuleringen kommer från naturfilosofen Robert Hooke (1635–1703).

2. Månförsök i förbigående

1665 publicerade Robert Hooke praktverket Micrographia, en bok späckad med teckningar av fantastiska detaljer från insekter och växter och andra företeelser som han sett i mikroskop. I slutet av boken gjorde han en liten utvikning om två experiment som han gjort för att lista ut vad som kunde ha skapat de märken han hade studerat på månen.

3. Kanonkulor i lera

I det första försöket släppte han gevärs- eller kanonkulor i blöt piplera. Vid nedslaget kastades lera upp åt sidorna, och gropen som uppstod blev mycket lik formationerna på månen. Robert Hooke var dock inte nöjd. Han kunde inte förstå varifrån kroppar som kunde slå in i månytan på det sättet skulle komma. Dessutom tyckte han att det verkade osannolikt att månen skulle vara så mjuk att den formade sig efter nedslag på det sättet.

4. Stigande bubblor

I nästa experiment kokade han alabasterpulver. Gasbubblor som steg till ytan och brast precis när kärlet togs av elden gjorde runda märken av olika storlek. Robert Hooke lyste med ett ljus från sidan, och studerade hur skuggorna såg ut. Det blev mycket likt månens yta.

5. Spår efter vulkaner

Nu låg det nära till hands att jämföra med vulkaner. Robert Hooke drog slutsatsen att det måste vara det vi i dag kallar för vulkankratrar som täckte månen. Vulkanhypotesen stod sig som den mest populära förklaringen ända fram till 1900-talet, även om idén med nedslagskratrar levde vidare parallellt. I dag vet vi att månen har bombarderats av meteoriter.