Först rädd – sedan lugn

Känslor kan ofta uppstå snabbt för att sedan förändras, beroende på den tankemässiga, kognitiva, bedömningen av situationen som görs. I hjärnan kan det svara mot att djupliggande (subkortikala) områden först initierar känslan. Sedan kopplas hjärnbarken (cortex) på, framför allt i pannloben, och då blir vi analytiska och bättre på att bedöma läget.

Ett sådant exempel är när rädsla övergår i lättnad då man under skogspromenaden först skräckslaget hoppar till för att undvika att trampa på en orm, men sedan drar en lättnadens suck då ormen visar sig vara en trädgren. I djupet av hjärnans tinninglob finns amygdala, som har en viktig roll då rädsla uppstår. Synintrycket av ”ormen” förmedlas av nervimpulser från ögonen och synsinnet som går vidare till thalamus, som är hjärnans ”kopplingsstation”. Därifrån går nervimpulserna vidare i olika vägar. En väg går till cortex i nackloben, där synintryck bearbetas så att vi blir medvetna om vad vi ser. Men det finns också en snabbare väg, direkt från thalamus till amygdala, som gör att rädslan kan väckas blixtsnabbt innan informationen har hunnit bearbetas ordentligt i cortex. Vår hjärnbark är således sen i starten, men när den väl kommer igång och bearbetar informationen får vi läget klart för oss – vilket leder till att rädslan kan ersättas av lättnad.

Känslor kan förstås skifta på väldigt många olika sätt: rädsla kan övergå till ilska eller aggression om vi blir hotade, ledsnad kan övergå till glädje när ens bortsprungna hund har hittat hem igen och så vidare. Olika känslor aktiverar olika nätverk i hjärnan. Men i grunden är det ett samspel mellan områden i hjärnbarken och djupare strukturer som reglerar känslan av belöning då någonting positivt inträffar, och bestraffning då vi är med om negativa händelser.

/Tomas Furmark, professor i psykologi, Uppsala universitet