Vi behöver ett nytt ord
“Läget är jävligt allvarligt”. Så stod det på omslaget till förra numret av Forskning & Framsteg. Uttalandet kom från kriminologen Jerzy Sarnecki som medverkade i en artikel om det ökande vapenvåldet.
Natten efter att vi lämnat tidningen till tryck vaknade jag, och kunde inte somna om. Skulle jag ringa tryckeriet och stoppa pressarna? En svordom på omslaget. Det var första gången under tidningens drygt 50-åriga historia. Är tiden verkligen mogen för ett så vardagligt språk i Forskning & Framsteg? Det har gått en månad. Ingen har hört av sig.
Det var inte första gången jag varit ängslig för sådant som vi tryckt. Nästan alltid har oron visat sig obefogad. Men vi har fortsatt att tänja gränserna. Inte så provocerande uppenbarligen, eftersom ni läsare tålmodigt läst och accepterat.
Visst har vi fått kritik, både för sådant som vi skrivit och för sådant som vi inte skrivit. Ofta har ni läsare rätt i era kommentarer, och vi lär oss. Precis som ni lär er när vi tänjer gränserna och skriver om sådant ni inte trodde var möjligt.
Att ge ut en tidning är att vara orolig. Om man inte känner pirret i magen tror jag inte att man har gjort en tidning som är tillräckligt intressant.
Nu är förstås läget inte bara jobbigt negativt, det är också positivt och uppåt. Senast för någon dag sedan kom den glädjande nyheten att nyanlända kommer i arbete snabbare än tidigare. Tack vare högkonjunkturen har tiden att etablera sig på arbetsmarknaden nästan halverats sedan 2007. Och för bara några veckor sedan gick svensk gruv- och stålindustri ut och meddelade att man storsatsar på fossilfritt stål (läs om tekniken i F&F 9/2017).
Det kan tyckas trivialt. Klart att det finns både gott och ont. Men ändå behöver vi påminnas. Det är så lätt att hemfalla åt domedagstänkande.
Ett av mina absoluta favoritord är anastrof. Jag har skrivit om det flera gånger. Ordet står för en plötslig, positiv händelse, motsatsen till katastrof. Jag gillar ordet för att det fokuserar på framsteg. På senare tid har jag dock börjat fundera på om anastroferna räcker. Inte så att jag blivit modstulen. Nej, jag saknar bara ytterligare ett positivt ord.
Anastrofen är plötslig. Men mycket som är positivt kommer smygande. Ordet jag saknar beskriver en långsam, närmast osynlig, positiv trend. Ett exempel på en sådan trend är den som Arne Jernelöv, professor i miljöbiokemi, skrev om i Forskning & Framsteg 2011. Rubriken var ”Kvinnorna tar över”, och Arne Jernelöv visade i sin artikel hur område efter område blir mer jämställt.
Kanske är den långsamma trenden en förutsättning för höstens närmast explosionsartade förlopp under #metoo. De mycket allvarliga berättelser som lyftes fram kan tyckas tyda på att vi inte har kommit så långt i jämställdheten, men det faktum att vi nu talar så öppet om problemen kan också vara en följd av att vi har nått en viss nivå av jämställdhet.
Jag vet, från språkvetenskaplig forskning, att bara ett ord sällan hjälper. Det spelar till exempel ingen roll för vår färguppfattning om språket har ett ord för färgen grön eller inte. Vi kan se grönt ändå.
Ändå spelar orden roll. När ett ord dyker upp visar det att vi tycker att det är viktigt att tala om företeelsen. Om vi behöver säga grön, ja då hittar vi på ordet. Det var så #metoo blev 2017 års nyord. Det behövdes.
Och nu önskar jag alltså ett ord som betecknar en långsam positiv trend. För när det dyker upp, då vet jag att fler än jag ser ljust på framtiden.
Tack alla!
Detta är mitt sista nummer som chefredaktör på F&F. Det har blivit 75 nummer sedan jag började 2010. Tack alla entusiastiska läsare – och tack alla som på olika sätt bidragit i arbetet. Ni har inte bara gjort en förstklassig tidning, ni har också lärt mig massor och jag har haft så roligt under tiden. Jag kommer att sakna er.
