Larverna fixar biffen

Brödbackarna är fulla av något som liknar fuktig kladdkaka, med en lätt doft av kompost. Efter en stunds tittande går det att urskilja millimeterstora vita fluglarver som kravlar runt i kakan. Nu gäller det att inte skrynkla ihop näsan, för det här myllret kanske kan hjälpa till att lösa några av mänsklighetens stora ödesfrågor – att föda en växande befolkning och göra sig av med växande sopberg.

Första gången som amerikansk vapenfluga nämns i den vetenskapliga litteraturen handlar det om att de kravlade in i underkläderna på dassbesökare i södra USA år 1930. På landsbygden var slutna torrdass en nymodighet som myndigheterna lanserade för att ersätta öppna varianter, där exkrementerna dråsade ut på baksidan av dasset. Men de instängda flugsvärmarna som flög upp när man öppnade dasslocket gjorde sydstatsborna skeptiska till detta moderna påfund. Deras lösning var att hälla diesel i latrintunnan, vilket effektivt dödade flugorna. Någonstans där skulle man kunna säga att mänskligheten halkade ur kretsloppen.

På 1990-talet dök amerikansk vapenfluga upp igen i många vetenskapliga tidskrifter. Resan tillbaka mot kretsloppen hade börjat, och under de senaste tio åren har flugan blivit hett eftertraktad. Nya fluglarvsföretag poppar upp över hela jorden, från Kina till Sydafrika och Kanada.

Flugor i underbyxorna är inget som fluglarvsforskaren Cecilia Lalander längtar tillbaka till. Däremot ser hon drömmande ut när hon beskriver hur hönsen gick och pickade i sig larverna från dassen på 1930-talet.

− Det är något sådant vi kämpar för att återskapa nu, att insekter ska få omvandla avfall till protein. Det är deras jobb i naturen.

Vi befinner oss utanför Institutionen för energi och teknik på Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, i Uppsala, och Cecilia Lalander öppnar dörren till nästa rum i växthuset. Här tycks luftrören klibba ihop sig när man försöker ta ett djupt andetag. Luften är mättad av ammoniakångor. I brödbackar längs alla väggar myllrar larver. De är en vecka äldre än larverna i det första rummet. Nu liknar de långsmala gråsuggor.

− Stick ner handen! säger Cecilia Lalander med sådan entusiasm att det känns svårt att låta bli.

Larvmyllret pirrar mellan fingrarna, varmare och varmare ju längre ner handen kommer. Enstaka fruktklistermärken är det enda som påminner om att den här pulveriserade massan var något helt annat för en vecka sedan. Om man lägger örat mot en av backarna hörs ett ljust smackande sorl av tusentals små munnar och kravlande kroppar. Fluglarvernas superkraft är deras aptit. På en dag kan de nästan sätta i sig motsvarande sin egen vikt. ”Det finns en fluglarv som äter sjukt mycket; du får åka ner till Schweiz och undersöka den.” Detta var en av de första instruktionerna Cecilia Lalander fick på sitt nya jobb som forskningsingenjör 2011.

Hon och hennes kollega Björn Vinnerås deltog i ett avfallsprojekt i Ugandas huvudstad Kampala, där stinkande berg av sopor växte mot himlen. Sopplockare klev omkring i högarna och tog vara på plast och metaller. Men de ruttnande matresterna och gödseln spred bara stank och sjukdomar omkring sig. Uppsalaforskarna grubblade över ett sätt att göra det organiska avfallet värdefullt, och det var här super-ätar-larverna kom in. Tänk om de skulle kunna förvandla soporna till djurfoder.

För att citera en reklamvideo från det kinesiska fluglarvsföretaget Unique: Turn trash to cash. Glättig popmusik kompar bilder av stora fabrikshallar där kinesiska arbetare skovlar upp larvmassor med spade. Unique är ett av minst 20 kinesiska fluglarvsföretag.

− Att kompostera har varit något för idealister och hippier, men om det blir lönsamt så får det en helt ny kraft, säger Cecilia Lalander.

Avfallsproblemet blev extra tydligt i Uganda, men egentligen är grunden densamma i Sverige, menar hon.

− Vi rötar mycket av de organiska soporna, men det bygger på subventioner. I stora delar av Europa hamnar matavfallet bara på deponi. Våra livsviktiga resurser behandlas som gift, och det blir ju giftigt när det mixas med alla andra sopor.

Om ett ton matavfall i stället hamnar i de här brödbackarna som omger oss på SLU, så blir det till cirka 300 kilo fluglarver på två veckor. Larverna innehåller 40 procent högvärdigt protein som kan bli mat till fiskar, höns eller grisar.

Eller, kunde ha blivit – om inte insekter hade blivit klassificerade som ”produktionsdjur” i EU år 2002. Det var en följd av 1990-talets utbrott av galna ko-sjukan, då reglerna skärptes. För att säkra livsmedelskedjan fick inga produktionsdjur matas med andra produktionsdjur. De galna korna hade utfodrats med benmjöl från nermalda kor och fått i sig ”aggressiva proteiner”, så kallade prioner, som sprider sin felaktiga form till proteinerna i hela kroppen.

Prioner är ett problem bland idisslare, som kor och får som inte äter larver, men när det handlar om så här allvarliga sjukdomar vill EU vara på den absolut säkra sidan. Grundregeln är att hålla djurfoder rent från arteget protein, enligt Jordbruksverket, vilket man skulle avvika ifrån om fluglarverna fick äta kycklingkött eller griskött från matavfall och sedan själva bli till foder åt höns eller grisar.

Ännu finns dock inga tecken på att prioner kan spridas genom fluglarver som foder. Cecilia Lalander har lämnat in en forskningsansökan om att studera vad som händer med prioner i en fluglarvskompost, men sådan forskning kräver ett högsäkerhetslabb. Tills vidare får larverna därför bara vegetarisk kost.

Larvernas status som produktionsdjur innebär även att fluglarverna ska avlivas i godkända slakterier. I väntan på en definition av vad detta innebär stoppar Cecilia Lalander och hennes kolleger larverna i frysen när de har vuxit färdigt.

År 2017 godkände EU fluglarver som foder till odlad fisk. Det går också att ge levande larver till höns, och Cecilia Lalander hoppas att även torkade larver snart ska bli tillåtet som hönsmat. Men eftersom larverna bara får äta vegetariskt kan de alltså inte matas med blandat avfall från hushåll, utan bara sådant som blir över från affärer eller producenter.

− Många tror fortfarande att grisar får äta rester från skolmatsalar, men det är länge sedan det var tillåtet. Sveriges grisar och höns äter mycket soja i stället, säger Cecilia Lalander.

Det är inte hållbart i längden, menar hon.

− Medan regnskogarna avverkas för att odla soja och haven töms på vild fisk för att göra foder till fiskodlingar, så fortsätter vi att slänga en fjärdedel av all mat. Den här ekvationen blir mer och mer ohållbar i takt med att världens befolkning växer och behöver protein.

Efter galna ko-sjukelarmet införde Kanada liknande restriktioner som EU. Även där får larverna bara vegetarisk kost. Men de kanadensiska myndigheterna har lättat lite på reglerna och låter numera även höns äta torkade fluglarver, larvmjöl och larvolja. Det sydafrikanska företaget Agriprotein har som mål att starta 100 nya flugfarmer i USA och Kanada till år 2024.

I Sverige är det Eskilstuna kommun som ligger längst fram när det gäller fluglarver. De har byggt en anläggning för fluglarvskompostering av matavfall från hushåll, som kan ta hand om ett ton i veckan. SLU-forskarna jobbar på att ta fram en modul som ska kunna hantera 15 ton om dagen. Men eftersom matavfallet innehåller en del kött så kan Eskilstuna inte sälja sina larver som foder. Tills vidare rötas större delen av larverna och blir till biogas. Det låter som en onödig omväg i stället för att göra biogas av avfallet direkt. Men Cecilia Lalander förklarar att larvprocessen är en bra förberedelse för rötning. Vanligt matavfall innehåller 75 procent vatten och det här vattnet körs ofta långa sträckor till rötningsanläggningar. Fluglarvernas ätande förbrukar vattnet men bevarar det mesta av den energirika biogasen.

− Optimalt ur resurssynpunkt vore att först skörda fluglarverna som foder, sedan röta kompostresterna och till sist använda det som blir över till jordförbättring, säger Cecilia Lalander.

Om hon fick bestämma skulle även gödsel från höns och grisar kunna fluglarvskomposteras. Att göra foder av spillning låter kanske onaturligt, men hon påminner om att det är just vad som händer när höns pickar i sig maskar ur en gödselstack. Men finns det inte en risk för smitta, som salmonella?

Just den frågan har Cecilia Lalander specialstuderat. Under flera års tid experimenterade hon med salmonellasmittad gödsel och människoavföring som fluglarverna fick suga i sig. Vardagen i ångorna av olika fekalieblandningar var allt annat än glamorös. Men resultatet var desto mer bländande: Salmonellabakterierna bryts ner i larvprocessen. På sju dagar försvinner de under detektionsnivån, enligt studien, som publicerades i tidskriften Science of the Total Environment. Detta skulle alltså kunna lösa ett av djurgårdarnas stora problem. Men då krävs en förändring av EU-reglerna, så att det blir tillåtet att utfodra produktionsdjur med gödsel – eller att insekter klassas som något annat än produktionsdjur.

Även de läkemedel och bekämpningsmedel som flugforskargruppen har testat bryts ner effektivt i fluglarvsprocessen. Forskarna valde tre läkemedel som är kända för att vara svåra att bryta ner. Två av dem är ofta inte alls nedbrytningsbara i reningsverk, men i fluglarvskomposten bröts 95 procent av dem ner på 1–3 veckor. Förmodligen tack vare att den mikrobiella aktiviteten är så hög. Dock finns det annat som verkar klara resan genom larvernas tarmar ganska opåverkat, som parasiter och stabila miljögifter.

Flugor har inte direkt rykte om sig som hygieniska vett- och etikett-mästare, men det finurliga med just vapenflugorna är att de inte äter något som fullbildade insekter, bara som larver. De är alltså inte intresserade av att surra kring komockor, variga sår och mattallrikar – då vill de bara para sig.

Cecilia Lalander öppnar dörren till växthusets avelsrum. Här lever omkring 20 000 flugor i nätburar som hänger i taket. Luften är 30 grader varm och surrandet kompakt. Utan förvarning blir vi duschade av ett fuktmoln från taket. Är detta en stimulerande miljö för de små produktionsdjuren?

Ja, menar hon, de vill ha det ljust, fuktigt och varmt – para sig och sedan dö. Ett flugparadis helt enkelt. De flesta av flugorna sitter lugnt på nätväggarna. Deras milda temperament är ett av skälen till att just den amerikanska vapenflugan har blivit fluglarvskomposteringens stjärna. Våra vanliga husflugor är visserligen snabbare på att föröka sig, men deras intresse för människor och allehanda stinkande substanser gör dem till besvärliga medarbetare.

Den amerikanska vapenflugan kommer ursprungligen från södra USA. Numera finns den spridd över världen och lever fritt söder om Alperna. En insektsforskande kollega till Cecilia Lalander hittade förrymda amerikanska vapenflugor kring växthusen vid Ultuna och reste misstanken att flugorna skulle kunna sprida sig i Sverige som en invasiv art.

Enligt Cecilia Lalander är det i stort sett omöjligt att föda upp flygande insekter utan att några rymmer, så hon förstår oron. Men själv tror hon inte att rymlingarna kan föröka sig här.

− Länderna där amerikansk vapenfluga finns naturligt har betydligt högre sommartemperaturer. Flera studier visar att våra varma perioder är för korta för att de ska hinna fullborda sin livscykel.

Larverna i växthuset skulle kunna ta hand om allt matavfall som skapas på universitetsområdet, om det inte vore så trångt med pågående experiment här. Utanför det surrande avelsrummet står travade backar där kompost-kladdkakan är alldeles grön av mögel. Doktoranden Lovisa Lindberg drar på sig plasthandskar och börjar knåda möglet till en smackig gegga. Hon ska testa om larverna klarar att äta mögelbearbetat apelsinskal, eftersom apelsinskal är något de annars ratar.

Varken fluglarver eller kretsloppsforskare får vara kräsmagade. Konceptet fluglarv är onekligen en marknadsföringsutmaning, men tiden verkar vara mogen för att se kretsloppen i vitögat, enligt Cecilia Lalander. Hon får hela tiden samtal från företag som undrar om det finns någon färdig modul för fluglarvskompostering att köpa.

Till en början tänkte sig SLU-forskarna att varje gård skulle kunna ha sin egen fluglarvskompost, som småskaliga kretslopp. Men efter några års flugavel har de insett att uppfödningen är känslig och nog behöver skötas storskaligt. Nu ser de framför sig ett system där föräldraflugorna föds upp i stora anläggningar, och att containrar med larver körs ut till olika ställen där det finns gott om avfall.

− Det blir ett flexibelt system. Om det till exempel finns mycket äppelrester vid ett musteri om hösten, kan man åka dit med containrar under ett par månader.

Men blir det inte mycket transporter?

− Nej, det är en av de stora poängerna. I dag kör vi runt enorma mängder vatten hit och dit med avfallshanteringen. I lokala containrar med fluglarver skulle det mesta av vattnet försvinna innan det behöver köras någonstans.

Varje gång vi går förbi en låda med nytt förmultnande innehåll tar Cecilia Lalander upp en handfull och håller under näsan. Hon blundar ett ögonblick och andas in för att se hur processen går.

− Det är något magiskt med nedbrytningsprocesser. Det är klart att de luktar illa ibland, men jag har börjat känna lukternas nyanser, se potentialen.