På rymdens horisont syns en blå jätte
Genom att utnyttja rymdens krökning har forskarna lyckats upptäcka en stjärna på längre avstånd än någonsin tidigare.
Bild: NASA, ESA, S. Rodney (John Hopkins University, USA) and the FrontierSN team; T. Treu (University of California Los Angeles, USA), P. Kelly (University of California Berkeley, USA) and the GLASS team; J. Lotz (STScI) and the Frontier Fields team; M. Postman (STScI) and the CLASH team; and Z. Levay (STScI)
Med hjälp av en sorts naturligt teleskop har forskare från USA och Spanien upptäckt en stjärna som ligger hela nio miljarder ljusår från jorden. Stjärnan har fått smeknamnet Icarus och är en så kallad blå superjätte.
För att få syn på stjärnan har forskarna utnyttjat rymdens krökning. Gravitationen får rymden att ändra form, så att ljusstrålar böjs. Ansamlingar av massa kan på så sätt fungera som en lins. Mellan jorden och Icarus hemgalax ligger en stjärnhop som fungerar som en sådan gravitationslins och förstärker ljuset från Icarus.
Men det räcker ändå inte för att enskilda stjärnor ska kunna urskiljas på detta enorma avstånd. Det var först när en annan stjärna i den mellanliggande galaxhopen för ett ögonblick råkade passera rakt mellan Icarus och jorden, och fokuserade ljuset ytterligare, som Icarus blev synlig för forskarna. Den kombinerade effekten av den stora och den lilla gravitationslinsen gjorde ljuset 2 000 gånger starkare, vilket räckte för att rymdteleskopet Hubble skulle kunna urskilja Icarus – den mest avlägsna stjärna som någonsin har observerats. Upptäckten har rapporterats i Nature astronomy.
