”Behandla plasten som guld”

Balar med plastförpackningar tornar upp sig så långt ögat kan se. Till plastsorteringsföretaget Swerec i småländska Bredaryd forslas omkring hälften av all plast som svenskarna slänger i återvinningen. Det är påsar, burkar och lock – men också sådant som inte hör hemma bland förpackningarna. Ur en av balarna hänger en trasig foppatoffel. Ur en annan tittar några galgar och en gul leksaksbil fram.

– Bromsskivor och bildäck är vanligt, vi hittar sexleksaker, men äckligast är döda djur. En gång låg det en älg i en av balarna, säger produktionsteknikern Nellie Dimiraca.

Hennes jobb är att se till att all plast som kommer hit sorteras, tvättas och strimlas så att den kan smältas om till ny plast. Upp till elva ton varje timme, dygnet runt, fem dagar i veckan, skopar hjullastarna ner plasten i en stor containerliknande behållare. Därifrån leds plastskräpet genom ett virrvarr av transportband och delas upp i olika plastsorter. Men – ska det visa sig – det är långt ifrån allt plastskräp som kan förvandlas till ny plast.

Det är omöjligt att föreställa sig det moderna samhället utan plast. Den årliga världsproduktionen uppgick 2016 till 335 miljoner ton; till 2050 förväntas den öka till 500 miljoner ton. Att materialet är både billigt och lätt, hållbart och formbart gör att det letar sig in i allt fler produkter. Plast kan göra nytta. Armerad plast kan till exempel göra bilar och flygplan lättare så att de släpper ut mindre koldioxid. Plastförpackningar skyddar och ökar matens hållbarhet och minskar därmed svinnet. Engångsmateriel av plast hindrar bakteriespridning inom vården. Men allt mer plast används också i sugrör, muggar och förpackningar som kanske bara används några minuter innan de slängs.

Och vi är dåliga på att ta hand om plasten. Enligt en studie i Science Advances hade världen producerat sammanlagt 6 300 miljoner ton plastskräp fram till 2015. Av det skräpet hade bara knappt 10 procent återvunnits. Lika mycket hade eldats upp. Resten, 80 procent, har lagts på soptippar eller spridits i naturen, där plasten bryts ner väldigt långsamt. Varje år hamnar åtta miljoner ton plastavfall i haven. Avfallsproblemen har gjort att flera länder infört eller planerar att införa förbud mot produkter som plastpåsar, plastsugrör och engångsbestick av plast.

I Sverige pågår en utredning om hur vi kan minska plastens negativa miljöaspekter. Utredningen, som ska bli klar i december, leds av Åsa Stenmarck, avfallsexpert på Svenska miljöinstitutet, IVL. Hon säger att plast är ett fantastiskt material som bör värdesättas därefter.

– Vi använder plast i allt möjligt för att det är så enkelt och billigt, men vi borde behandla det som guld. Då skulle ingen slänga det i havet, säger hon.

För att få bukt med plastavfallet gäller det att börja redan i designfasen. En produkt som inte enkelt kan tas isär är svår att återvinna. Ett av kraven i EU-kommissionens plaststrategi, som lades fram i början av året, är att senast 2030 ska alla nya förpackningar som säljs inom EU kunna återanvändas eller återvinnas på ett kostnadseffektivt sätt.

Men det räcker inte med att plasten ska kunna separeras från metaller och andra material.

Det handlar också om att kunna skilja plast från plast, för det vi kort och gott kallar för plast är en hel familj med mer än 30 olika plastsorter. För att ge plasten önskat utseende och rätt egenskaper tillsätts dessutom färgämnen, armering, fyllnadsmedel och mjukgörare. Vissa tillsatser, som flamskyddsmedel, gör att avfallet klassas som farligt.

Hos Swerec i Bredaryd brottas Nellie Dimiraca dagligen med dessa problem. Medan hon vant kliver upp för ståltrapporna som leder in i anläggningen pekar hon till höger och vänster och förklarar hur sorteringen går till. Först sugs den lätta och sladdriga plasten upp genom ett stort rör. Den tyngre plasten åker vidare på bandet till en manuell grovsortering. Sedan tar maskinerna vid. För att skilja de olika plastsorterna åt används sensorer med infrarött ljus som har till uppgift att identifiera en viss plasttyp. När ”rätt” plastsort åker förbi får den en luftknuff ner i rätt behållare.

Men här finns också en av svårigheterna. Sensorerna har svårt att upptäcka svart plast eftersom den absorberar ir-ljuset. Den svarta plasten swishar därför förbi sorteringsstationerna och hamnar i ”resthögen” som går till förbränning. Samma öde möter många förpackningar med stora etiketter i avvikande material eller som består av en plastsort men har en annan i locket.

Det har också blivit vanligare med förpackningar där många olika plastskikt bakas ihop till en enda plastfilm. Vissa fungerar då som mekaniskt skydd, medan andra hindrar syre från att förstöra maten i en livsmedelsförpackning. Flerskiktsplasten sparar vikt men är omöjlig att återvinna med dagens teknik. Förutom i matförpackningar är den vanlig i refillpåsar.

– Ta spolarvätska, säger Nellie Dimiraca närmast upprört. Dunkarna kunde vi ta hand om, men de nya refillpåsarna kan vi inte återvinna eftersom vi inte kan dra isär de olika plastlagren.

Efter sorteringen landar plasten i nio olika containrar. Den plast som går att smälta om tvättas och strimlas och packas i stora säckar. Men omkring hälften går till förbränning, eller energiåtervinning som det även kallas när plasten blir till el och värme.

– Vi skulle mycket hellre vilja att den återvanns, men det finns ingen marknad. Det är alldeles för få företag som använder återvunnet material, säger Swerecs vd, Leif Karlsson.

Rester av färger, tillsatser och andra plaster gör att den återvunna plasten har lägre kvalitet än nytillverkad. En annan bidragande orsak är att Kina, som tidigare importerade stora mängder, har infört strängare importregler.

– Det har gjort att marknaden kollapsade. Hela Europa är fullt av plastavfall, säger Leif Karlsson.

Hittills har vi bara talat om den plast som hamnar på en återvinningsstation, men faktum är att den största delen av hushållens plastavfall – omkring 60 procent – aldrig ens når återvinningen, utan slängs i soporna och eldas upp.

Samma sak gäller mycket av plasten från kommuner och industrin. Av alla de drygt 600 tusen ton plast som slängs i Sverige varje år är det bara 16 procent som blir ny plast, enligt en rapport om olika råvarors värdeminskning under användningscykeln, från konsultföretaget Material economics.

Resten går till förbränning vilket leder till stora värdeförluster. Enligt rapporten tappar plasten nästan 90 procent av sitt värde efter en användning.

Finns det då inga andra alternativ än att bränna upp plasten? På Chalmers tekniska högskola i Göteborg leder professor Henrik Thunman ett projekt som går ut på att bryta ner de långa molekylkedjorna till kortare segment. Dessa molekyler kan sedan sättas ihop igen till plast med samma kvalitet som den ursprungliga. Nedbrytning sker vid hög temperatur och gör det möjligt att återvinna plast som i dag är omöjlig att smälta om till ny plast.

– Vi har börjat med det värsta tänkbara, hackade bilar, och resultaten är över förväntan, säger Henrik Thunman.

Hela vintern har han och hans doktorander matat in tonvis med nedhackade plastrester från bilar i en förgasningskammare, som även används för forskningsprojekt vid Chalmers kraftcentral.

Knepet är att använda högre temperatur och noggrant styra gradtal, tid och katalysator. På så sätt går det att styra processen och få fram de önskvärda slutprodukterna. Med i projektet är även återvinningsföretaget Stena metall och plastproducenten Borealis i Stenungsund. Om allt faller väl ut ska en försöksanläggning kunna finnas på plats inom fem år.

Idén är inte ny och det finns redan flera företag som använder så kallad pyrolys för att bryta ner bland annat plast och bildäck.

– Problemet med pyrolys är att molekylkedjorna klipps av slumpmässigt och att bara en liten andel av materialet kan bli ny plast. Vår idé är att utveckla en bättre process där vi kan styra vad som kommer ut, säger Henrik Thunman.

Men ska det bli fart på återvinningen måste det finnas en marknad. Göran Finnveden, professor i miljöstrategisk analys vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm, konstaterar att så länge oljan är billig och plasten inte betalar sin egen miljöpåverkan är det svårt att få återvinningen lönsam.

– Om vi köper olja för att elda i en panna måste vi betala både energiskatt och koldioxidskatt, men inte om vi först gör plast av oljan. Det behövs styrmedel som kräver och stöder återvinning och också miljöskatter på jungfrulig plast. Då kan man jobba med den tekniska utvecklingen och få ett bättre och mer avancerat återvinningssystem.

Plastprodukter skulle till exempel kunna förses med digitala koder som talar om vilken plast och vilka tillsatser de innehåller. Med bättre separerings- och reningsteknik skulle den återvunna plasten få högre kvalitet.

I Bredaryd anländer ännu en långtradare fullastad med plast från några av Sveriges alla återvinningsstationer. Leif Karlsson påminner om att återvinning fortfarande är en ung bransch.

– Det pågår mycket utveckling av ny teknik för utsortering, så i framtiden kommer vi att kunna ta vara på mycket mer.