Så blev syret hett

1. Ett inbyggt brandämne

Under 1700-talet hade många kemister en uppfattning om att brännbara material innehåller ett särskilt brandämne, som fick namnet flogiston. När ett vedträ brann tänkte man sig att flogistonet läckte ut, och kvar blev resterna i form av aska.

2. Blev tyngre av att brinna

Den franske kemisten Antoine Lavoisier (1743–1794) gjorde många experiment med förbränning. Bland annat eldade han fosfor i ett slutet kärl. Efteråt hade den brända fosforn ökat i vikt, och mängden luft i kärlet hade minskat.

3. Riktade misstankarna mot luften

Resultatet stämde inte med teorin om flogiston. Antoine Lavoisier blev då övertygad om att ämnen brinner genom att reagera med luft, eller någon komponent i luften.

4. Svenskt bidrag

Den svenske apotekaren Carl Wilhelm Scheele (1742–1786) hade framställt en gas som han kallade eldluft. Oberoende av honom hade britten Joseph Priestley (1733–1804) upptäckt samma gas och kallade den avflogistonerad luft.

5. Ett nytt språk

Antoine Lavoisier identifierade eldluften som den aktiva komponenten i vanlig luft. Han gjorde en lång serie experiment med förbränning för att övertyga sina medkemister om att överge flogistontanken. Samtidigt propagerade han för att reformera kemins språk, och ersätta termer från antiken och medeltiden med sådana som passade bättre ihop med den nya förståelsen.

6. Syre som i syra

Han upptäckte också att samma ämne som var inblandat i förbränning ingick i flera syror. År 1787 gav han det därför namnet oxygène (syra-alstrare). Det nya språkbruket spreds och översattes till andra språk. På svenska fick ämnet några år senare kort och gott heta syre. Numera vet vi att det inte är syre som gör syror sura, utan vätejoner. Men ordet lever kvar.