Noterna missar många toner

Det normala sättet att lära sig musik är muntlig tradering – alltså att härma en annan person. Som stöd för minnet har det runt om på jorden utvecklats skriftliga system, så kallad notation. Tidiga exempel på detta finner man i bland annat Kina, Korea och Japan, liksom den tidiga medeltidens neumer i Europa. Denna typ av notation används för att komma ihåg, inte för att lära sig nya stycken. I många högkulturer, bland annat i arabvärlden och Indien, utvecklades tidigt också musikteori om toner, rytmer, skalor med mera, som användes för intellektuella analyser och diskussioner av musiken snarare än för praktiskt musicerande.

I Europa utvecklades under högmedeltiden en helt annan typ av notation med vars hjälp man kan spela musik som man aldrig tidigare hört. Snarare än minneshjälp är denna notation ett hjälpmedel för komposition. Den möjliggör musik av en längd och komplexitet som tidigare inte kunnat skapas – som den flerstämmiga orkestermusiken med Beethovens symfonier som flaggskepp. Notationen utvecklades under århundradena för att bli mer och mer precis och att omfatta alla de musikaliska parametrarna som tonhöjd, rytm, ackord, dynamik (tonstyrka), klangfärg och tempo.

För att rätt kunna tolka och utföra en notation måste man vara bevandrad i de traditioner och den uppförandepraxis som gäller inom en viss stil eller genre. Den västerländska notationen är i huvudsak bara användbar på västerländsk musik. Andra kulturer har ofta många fler toner, så kallade mikrointervall. Sådan musik går inte att notera med västerlandets notationssystem, som utgår från den kromatiska skalans tolv toner. I och med uppfinnandet av in- och avspelningsmöjligheter av musik, samt senare också olika digitala verktyg, har helt nya hjälpmedel tillkommit. Dessa fyller numera flera av de uppgifter som notationen tidigare hade.

/Owe Ander, docent i musikvetenskap, Stockholms universitet