Det dödliga ljuset
Vår alltmer upplysta värld utgör ett dödligt hot för många arter. Fladdermöss som bor i fasadbelysta kyrktorn väntar förgäves på nattens mörker – och massdöd bland insekter kopplas till gatubelysning. Men det finns hopp. Här beskriver forskarna Johan Eklöf och Jens Rydell det aktuella forskningsläget.
Det här är en artikel från 2018.
Redan på 1950-talet kunde den amerikanske fladdermuspionjären Donald Griffin visa att vissa arter av fladdermöss lockas till gatlyktor på jakt efter nattfjärilar som förvirrats av ljusskenet. Det är framför allt snabbflygande fladdermöss som kan dra nytta av sådana ansamlingar av insekter. Men för de flesta fladdermusarter innebär nattlig belysning i stället ett allvarligt hot. Fladdermöss har ända sedan dinosauriernas tid utvecklats för ett liv i mörker. Ljus innebär risk att bli tagen av rovfåglar, ugglor och katter. En del, som visserligen kan dra nytta av insekter som samlas runt exempelvis gatlampor, måste hela tiden göra avvägningar mellan säkerheten i mörkret och möjligheten att hitta mat.
Under höst och vår, när nätterna är kalla, kan man ibland se fladdermöss flyga i dagsljus. Men detta är undantag. När fettreserverna är små och energibehovet stort måste de helt enkelt ta större risker, till exempel efter vinterdvalan eller – för vissa arter – under flyttningen mellan sommar- och vinterboplatser. Ingen fladdermus väljer frivilligt en boplats som är belyst. I längden vore det nämligen lika med självmord. Det visar en av våra studier av fladdermöss som bor i kyrktorn i Västergötland.
På 1980-talet inventerade en av oss, Jens Rydell, ett sjuttiotal kyrkor i Skara stift för att söka efter långörad fladdermus. Det är en långsam flygare och en mycket ljusskygg art. I lite drygt 40 av kyrkorna fann han kolonier av långörad fladdermus, antingen på vinden eller i kyrktornet. Men när vi undersökte samma kyrkor 2016 hade nästan hälften av kolonierna försvunnit.
En koloni av långörad fladdermus överger aldrig sin kyrka. Den håller sig kvar på samma plats i många generationer, förmodligen i hundratals år – och medlemmarna vet att platsen är trygg och säker. Så vad hade hänt – varför hade så många kyrkor förlorat sina fladdermuskolonier?
Jo, mellan de båda undersökningarna hade kyrkorna försetts med fasadbelysning – och i de fall då fladdermössen försvunnit hade kyrkan belysts från alla håll, så att de inte längre hade någon mörk flygväg till och från kyrkan. En brittisk undersökning visar varför fladdermössen försvinner när man belyser deras boplats på det sättet: De flyger helt enkelt inte ut och jagar på kvällen, eftersom det aldrig blir mörkt utanför. I stället väntar fladdermössen på att ordningen ska återställas, vilket aldrig sker. Så småningom dör de av svält. Först ungarna, sedan de vuxna.
Alla arter av fladdermöss och deras boplatser har ett strikt skydd inom hela EU. I Sverige regleras detta genom artskyddsförordningen. Att belysa en kyrka där det bor en koloni med långörad fladdermus står således i strid med naturvårdslagstiftningen och innebär ett systematiskt djurplågeri, eftersom det leder till svält.
Ljusmängd – eller rättare sagt flödet från ljuskällan – mäts i lumen. Belysningsstyrkan definieras som antal lumen per kvadratmeter och anges i lux. Naturligt dagsljus varierar från drygt 100 000 lux en klar sommardag till ungefär 40 lux vid solnedgång. Fullmånens sken är endast en knapp hundradel av detta, cirka 0,3 lux. Månljuset är ändå fullt tillräckligt för att störa människans sömn – vi upplever en månskensnatt som relativt ljus. Under en mulen nymånenatt, alltså i naturligt utomhusmörker, är ljusstyrkan omkring 0,0001 lux.
I dag är det bara en femtedel av jordens befolkning som upplever naturligt mörker, och en tredjedel som kan se Vintergatan. Detta beror helt och hållet på artificiellt ljus från alla gatlyktor, fordon, städer och upplysta industriområden. En del av ljuset sprider sig och bildar ett diffust, brandgult himlasken – skyglow – ovanför varje tättbebyggt område. I exempelvis Berlin har ljusstyrkan från detta sken uppmätts till cirka 1 lux – flera gånger starkare än fullmånens sken. Där är det svårt att följa månens rörelse över natthimlen och omöjligt att se några stjärnor.
Ljus påverkar vår inre klocka
Det har länge varit känt att såväl människor som växter och djur har en inre biologisk klocka. Det är en anpassning till jordens rotation och dygnets rytm. I och med 2017 års Nobelpris i medicin känner vi också till den molekylära mekanismen bakom klockan. Jeffrey C. Hall, Michael Rosbash and Michael W. Young lyckades isolera den gen som styr dygnsrytmen. Den så kallade period-genen kodar för ett protein som i sin tur inhiberar genuttrycket. När proteinkoncentrationen sjunker triggas genen på nytt. Proteinkoncentrationen varierar i en loop som är 24 timmar. Den biologiska klockan är en av våra mest grundläggande egenskaper och påverkar många av kroppens funktioner, från sömn och vakenhet till matspjälkning, hormonproduktion och immunförsvarets aktivitet. Den finns hos i stort sett alla livsformer och påverkar allt från molekyler till ekosystem. Vi märker av den särskilt tydligt när vi ändrar till sommartid eller när vi reser över tidszoner. Det tar ett tag för oss att ställa om vår inre rytm.
Det finns flera sätt att påverka den inre klockan, bland annat med fysisk aktivitet eller socialt umgänge. Men framför allt är det ljuset som kalibrerar den, även hos nattlevande djur. För oss människor är det i första hand morgonljuset som talar om för kroppen vilken tid på dygnet det är, och vi mår bäst om vi är aktiva och äter under dygnets ljusa timmar. I skymningen passar det bättre att vi varvar ner.
Det kommer allt fler larmrapporter om påverkan från tv-ljus och blått sken från surfplattor. Tyvärr räcker det inte att lägga ifrån sig plattan på kvällen eller ladda ner en app som anpassar ljusupplevelsen. Den billiga LED-tekniken innebär en revolution så till vida att vi lyser upp alltmer av vår värld i tid och rum till en ganska ringa kostnad. Vi får fler gatlyktor, starkare fasadljus och lysande reklamskyltar i varje gathörn. Det blir inte längre natt på riktigt, den biologiska klockan går fel, vi varvar inte ner på kvällen och sover inte tillräckligt. Detta leder till stress och psykisk ohälsa.
Astronomerna var tidigt ute med att påpeka allvaret i uteblivet mörker när de inte längre kunde se stjärnhimlen. I 20 år har de talat om ljusföroreningar som ett växande problem, men det är först nu som man börjar inse på allvar att förvandlingen av natt till dag också kan leda till kraftiga effekter på organismer av alla slag.
I dagsläget ökar mängden artificiellt ljus med 4 procent varje år och enligt vissa beräkningar kommer den belysta ytan på jorden att ha fördubblats inom 30 år. Sedan 2014, då LED-lampans uppfinnare belönades med Nobelpriset i fysik, har takten höjts och ljusmängden ökar nu snabbare än någonsin.
Intresset för ljusföroreningar och dess miljöeffekter exploderar just nu i flera länder, exempelvis Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Nederländerna, och ämnet har blivit ett snabbt växande forskningsområde. Under de senaste åren har det publicerats flera studier som visar på ett oroväckande samband mellan ljusföroreningar och vikande insektsbestånd.
I augusti 2017 spreds nyheten att biomassan av insekter har minskat dramatiskt i Tyskland under de senaste 30 åren. Endast 20–30 procent återstår, och då gjordes undersökningen ändå i olika naturreservat. Rapporten spreds snabbt och upptäckten kallades för ett ekologiskt Armageddon. Varmare klimat, giftspridning, nya jordbruksmetoder, skogsbruk och urbanisering lyftes fram som tänkbara förklaringar till den pågående katastrofen. Allt beaktades, utom det mest uppenbara – lamporna.
Den explosionsartade ökningen av artificiell belysning har gjort natt till dag. I våra mänskliga ögon är detta tryggt och trevligt. Men för nattinsekter blir varje lampa en dödsfälla, när de försöker navigera efter ljuset från månen och stjärnorna. Ljusskenet över städer befaras fungera som en storskalig dammsugare på nattinsekter över stora avstånd eftersom insekterna lockas till ljuset och sedan inte förmår flyga tillbaka.
En annan ny studie visar att pollineringsfrekvensen minskar med nästan två tredjedelar i växtsamhällen som påverkas av gatlampor, jämfört med områden utan lampor. Pollinerarna, främst nattfjärilar, når helt enkelt aldrig fram till några blommor – och naturligtvis inte heller till varandra. Antingen flyger de inte alls, eftersom det i deras ögon aldrig blir natt, eller så fastnar de vid lamporna på vägen och pollineringsförsöken blir bokstavligen fruktlösa.
Tidigare har det inte funnits några tydliga belägg för att nattinsekter skulle vara mer drabbade än daglevande arter, varför lamporna inte sågs som en självklar bov. Men i början av 2018 presenterades bevis för att nattfjärilar har minskat betydligt mer än sina daglevande kusiner. Samtidigt har man i Storbritannien märkt att de flesta arter av nattfjärilar stadigt minskat under flera decennier. Men inte förrän nu har minskningen satts i samband med den ökade utomhusbelysningen.
Det är viss skillnad på ljus och ljus, så till vida att vissa typer av lampor har större attraktionskraft på insekter än andra. De gamla kvicksilverlamporna lockar mest insekter, men de är nästan utfasade och knappast ett problem längre. Skillnaderna är inte så stora när det gäller moderna lampor, som halogen, LED och natriumlampor. Det är i första hand mängden ljus som är problemet, inte vilken sorts ljus det är fråga om. Man kan alltså inte minska problemet nämnvärt genom att byta till någon ”miljövänlig” typ av belysning. Möjligen är rött ljus något mindre skadligt än andra färger; både fladdermöss och insekter är mindre känsliga för röda våglängder.
Alla nattdjur, från vattenloppor till nattskärror, har en relation till belysning och oftast, men inte alltid, är relationen negativ. Ålen vandrar inte i månljus, utan väntar tills det blir riktigt mörkt, så kallat ålamörker. Det är ett skydd mot rovdjur. I Västsverige satsas för närvarande ganska stora resurser på att få tillbaka livskraftiga bestånd av ål i några av vattendragen. Ålen var tidigare den ekonomiskt viktigaste fisken i Sverige men har minskat till den grad att den blivit rödlistad som akut hotad. Detta skylls på att kraftverk i åar och älvar hindrar dess naturliga vandring, men det är inte omöjligt att även utomhusbelysning har bidragit.
Därför fastnar nattfjärilen vid gatlampan
Det kan se ut som att nattfjärilar attraheras av lampornas sken. Men det är snarare så att ljuset stör deras navigation, så att de flyger fel. En naturlig ljuskälla, som månen, ligger i praktiken oändligt långt bort, vilket betyder att en flygande fjäril kan hålla rak kurs genom att hålla en konstant vinkeln mot månen. Men en gatlampa ligger inte oändligt långt. Den fjäril som håller en konstant vinkel till lampan kommer därför att flyga i cirkel runt ljuskällan i stället för att hålla rak kurs. När fjärilen kommer fram till lampan slutar den flyga, eftersom det till synes blir dag. Om lampan inte släcks förrän i gryningen är det troligt att fjärilen aldrig flyger igen. Den blir förr eller senare tagen av rovdjur.
I Säveån märktes nyligen ålar i syfte att följa deras vandring. Det visade sig att ungefär hälften av ålarna passerade avläsningsstationen under en och samma natt 2017 – den natt då det var strömavbrott i Göteborg! Kom ihåg att ljusintensiteten från fullmåne är högst 0,3 lux och att detta är tillräckligt för att stoppa ålens vandring. Samtidigt lyser en gatlampa 10–100 gånger intensivare. Av detta kan man lära sig att det krävs oavbrutet mörker längs hela vandringsvägen för ett fungerande ålbestånd, alltså inga upplysta broar eller parkeringsplatser i närheten av ån. Man kan också lära sig att ljusföroreningarnas påverkan på djur och växter är oförutsägbar, sker på bred front och kommer att ha kraftiga ekonomiska effekter på sikt. Hur hade det gått med 2017 års ålvandring i Säveån om strömförsörjningen i Göteborg hade fungerat felfritt?
Fladdermöss är inte de enda nattaktiva däggdjuren. Faktum är att det snarare är vi människor som avviker bland däggdjuren genom att vara utpräglat dagaktiva. Redan Charles Darwin skrev om människans inneboende rädsla för mörkret, och det är inte konstigt att vi gärna tänder brasor och lampor i vår närhet. Men ju mer ljus vi tänder för att vi ska känna oss trygga, desto mer ställer vi till det för andra arter.
Vi som forskar inom detta fält menar att det viktigaste just nu är att skapa acceptans för att ljusföroreningsproblematiken är ett faktum som måste tas på allvar. Den mänskliga naturen har utvecklats i dagsljus, och sedan tidernas begynnelse har mörkret fått stå för det onda och farliga medan ljuset representerat det goda. Vi har svårt att inse att ljus även kan vara ett problem som måste begränsas. Vår egen utvecklingshistoria styr vårt sätt att tänka.
Därför är det kanske inte så konstigt att ljusföroreningsproblemet fortfarande inte finns på Naturvårdsverkets ellerEnergimyndighetens agendor, trots att det har varit känt sedan 1990-talet.
Vi ska nog inte räkna med att lampor kommer att monteras ner eller släckas i den omfattning som skulle behövas för få bukt med problemet. Belysningen och den trygghet som den skänker är alldeles för viktig för alltför många människor. Att argumentera mot detta skulle snarare leda till konflikter med allmänhet och beslutsfattare och sluta med att det blir ännu svårare att komma till rätta med ljusföroreningsproblemet.
Däremot finns det en hel del åtgärder man kan vidta för att minska problemen för nattdjuren och samtidigt behålla det mesta av den eftersträvade trygghetseffekten. Det handlar framför allt om att använda ljus där – och när – det verkligen behövs.
Vi är mer beroende av artificiellt ljus under vintern. Samtidigt är många djur, exempelvis fladdermöss och insekter, inte särskilt aktiva under denna period. Därför bör ljusanvändningen begränsas så mycket som möjligt under sommarhalvåret och i stället koncentreras till vinterhalvåret.
Utomhusbelysningen bör dessutom styras av rörelsedetektorer och timer i så stor utsträckning som möjligt. På så sätt minskas störningen för nattaktiva djur ytterligare.
Det bör även krävas någon form av tillstånd för att installera utomhusbelysning. För närvarande råder rena vilda västern-mentaliteten. Lampor sätts upp helt okontrollerat, ofta på mycket olämpliga ställen, och de lyser vanligen natten igenom till ingen nytta. I naturreservat och andra värdefulla naturområden bör utomhusbelysning givetvis inte förekomma alls, på grund av dess kraftigt negativa effekt på djurlivet. Fasadbelysning av kyrkor och andra kulturbyggnader bör begränsas till byggnadens ena sida men helst undvikas helt, speciellt på platser där det finns fladdermöss. Samma sak gäller gamla valvbroar, där det ofta bor fladdermöss.
Kunskap baserad på vetenskap
Prenumerera på Forskning & Framsteg!
Inlogg på fof.se • Tidning • Arkiv med tidigare nummer