Känslan av oro kan varna i tid
Varför mår många människor psykiskt dåligt i dagens samhälle?
/Marjam Sultan-Daniel
Bild: iStock
Psykisk ohälsa omfattar allt från svår psykisk sjukdom till lättare stressreaktioner. WHO sammanställer i samarbete med amerikanska Institute of Health Metrics Evaluation uppgifter om hälsoproblem i olika länder. Enligt deras statistik är diagnosen depression den mest framträdande formen av allvarlig psykisk ohälsa. I Sverige drabbas omkring 5 procent av befolkningen varje år av depression. WHO:s sammanställning tyder på att andelen var lika stor år 1990 som år 2016; det har således varken skett någon försämring eller förbättring.
Avsevärt fler har betydande psykiska problem utan att uppfylla kriterier för diagnos. Enligt Statistiska centralbyrån uppger exempelvis 28 procent i åldern 16–24 år besvär av ängslan, oro och ångest och 9 procent uppger svåra besvär av ängslan, oro och ångest.
Mycket av det som registreras som psykisk ohälsa är i själva verket naturliga reaktioner på livets stress. En känsla av oro är en signal till individen att uppmärksamma något som potentiellt kan skada. I ett evolutionärt perspektiv är känslor ändamålsenliga, annars skulle människor inte behållit förmågan att känna oro, sorg eller nedstämdhet.
Att i första hand betrakta dessa känslor som medicinska problem som kräver behandling kan vara kontraproduktivt, eftersom det inte utvecklar individens förmåga att handskas med de egna känslorna. Dagens diskussion om ”den ökande psykiska ohälsan” kan tyvärr bidra till att många uppfattar sig som offer och känslorna som medicinska problem som kräver behandling.
I diskussionen om psykisk ohälsa är det viktigt att framhålla att individers oro och nedstämdhet till stor del bestäms av individens livssituation. En lämplig åtgärd är att diskutera känslor som ängslan, oro, ångest och nedstämdhet som varningssignaler som behöver förstås och hanteras – inte som sjukdom som ska elimineras. Inte minst är det angeläget att förbättra livssituationen för de mest utsatta, så att de får bättre livschanser.
/Sven Bremberg, barn- och ungdomsläkare, docent i socialmedicin, Karolinska institutet
