”Jag har alltid varit lockad av att gå nära stup”
Harry Martinsons klassiker Aniara har blivit film. F&F:s redaktör Anna Davour har sett den tillsammans med astronomen Bengt Gustafsson.
Rymdskeppet Aniara är på väg mot Mars, men kommer ur kurs och förlorar manöverförmågan. Det börjar driva ohjälpligt i riktning mot stjärnbilden Lyran. Människorna ombord måste finna sig i att vara på väg ut i tomma intet, utan återvändo. De söker tröst i dans, nöjen, sex och olika kulter – och inte minst hos den mystiska Miman, en orakellik maskin som visar underbara bilder av fjärran platser. När Miman slutar fungera måste människorna hantera ännu en förlust.
Harry Martinsons epos om Aniara från 1956 har nu tolkats på film av Pella Kågerman och Hugo Lilja. Forskning & Framstegs fysik- och astronomiredaktör Anna Davour har sett filmen i sällskap med astronomen Bengt Gustafsson. Efteråt började deras samtal kretsa kring människans destruktivitet, vetenskapens natur och dess ansvar, och om att titta in i rymdens djupa natt.
Bengt Gustafsson: Filmen fungerar antagligen bäst för den som har konceptet i stort klart för sig. Har man läst boken eller sett något av operan, då är det nog lättare. Då accepterar man förutsättningarna, med en kärnvapenförstörd jord.
Anna Davour: Kärnvapentemat är väldigt nedtonat i filmen. Det är inte riktigt tydligt att människorna flyr från jorden, eller vad de flyr från. Men jag tror att de inledande scenerna räcker för att förstå att något har hänt på jorden. Det kan också vara att klimatet har havererat.
I övrigt då, vad säger du om det vi ser av rymden i filmen?
BG: Det är inte mycket. I boken är det däremot ett antal celesta objekt som man passerar. Bland annat en röntgenstjärna. Martinson hade koll på sådant. Han hade fingret i luften och kände sig för, och ville gärna veta vad som var på gång i forskarvärlden.
AD: Vad jag gillar hos Martinson är att astronomen får rollen att förklara vad rymden är. Medan i filmen är det mest något som man vill slippa se, eller som folk blir förtvivlade av.
BG: För oss astronomer är det både utmanande och tänkvärt att astronomen görs på det sättet som i filmen. Hon är ju cyniker. Det är intressant. Om man vill kan man tänka på aktuella frågor och se hur klimatforskarna i dag ställer sig till läget.
Jag menar inte att de är cyniska, tvärtom. Men det är en balansgång för dem, att vara både så sanningsenliga de kan och säga att nu är det brådis värre, men också säga att det går att klara. Den där balanseringen är förstås jättebökig. Då kan man fundera över den där astronomens uppgivenhet i filmen.
I boken är astronomen bara fin. Han står där med skålen i handen, ”guds andes glas” och så där, och sedan blir han besviken när en rymdsnobb säger något dumt.
AD: Den där rymdsnobben i Martinsons dikt. För mig är han personen som rycker på axlarna inför någon som försöker berätta något viktigt. ”Jag är för cool för att bry mig”, ungefär. Den attityden gör mig frustrerad.
BG: För att säga något vackert om rymdsnobben – det han får förevisat för sig är en supernova, i galaxhopen i Coma Berenices. Så det är så klart ett oerhört fenomen. Tanken fördes nog fram av astronomen, att om det bor människor på planeter där borta så är de illa ute. Och snobbens reaktion, det kan mycket väl vara att han känner sig skrämd.
AD: Aha! Det är inte bara en pose, utan en försvarsmekanism.
BG: Ja, det är samma sak som Mimans skötare, mimaroben, gör med skärmarna för att skymma sikten från fönstren. Hon ser behovet av att skydda sig och Aniaras passagerare från de här svalgen.
Jag möter rätt ofta folk som frågar mig hur jag klarar det här som astronom, om jag inte blir konstig själv, eller hur jag skyddar mig mot den här ljusårsgraven som Martinson talar om. Då när jag läser om rymdsnobben, då tänker jag att han behöver dra sig inom sig själv.
AD: En annan sådan mekanism i ett sådant läge, det måste ju vara att titta närmare på det. Vilket kanske är det som astronomen gör.
BG: Det är det vi gör, det är nog hela vetenskapens hållning.
AD: Det finns en kittling som väl hänger ihop med en överlevnadsrespons. Det kanske inte är bara det att man är rädd för själva fenomenet, utan för den här processen att världen öppnar sig och blir så stor.
BG: För egen del har jag alltid varit lockad av att gå nära stora stup och titta över kanten. Det kan jag inte låta bli att göra. Men jag har inte ett ögonblick trott att det är nyfikenhet som driver mig. Utan det är snarare den där bävande upplevelsen av att här kan man ramla ner. Och i stället för att gå bort från det kan man försöka hantera det.
Min hypotes är att många av oss forskare och naturvetare inte bara drivs av en sorts intellektuell nyfikenhet, utan också av en kanske starkare känsla att vi måste klara av det här för att det är så hemskt. Och så fascinerande.
Aniara
Harry Martinsons verk Aniara publicerades 1956. Filmatiseringen är regisserad av Hugo Lilja och Pella Kågerman, med musik av Alexander Berg.
Premiär: februari 2019.
Namnet Aniara – en lek med ord
Skeppets namn kan Harry Martinson ha tagit från det grekiska ordet ἀνιαρός som lär betyda ”bedrövad” eller ”sorgsen”. Det går också att läsa ut det som en konstruktion utifrån de kemiska beteckningarna för nickel, Ni, och argon, Ar. Aniara skulle då betyda ”utan nickel och argon”, alltså en bild för att skeppet saknar förankring i jorden eller atmosfären. Detta kan vara en efterhandskonstruktion, men enligt en bok av Tord Hall tycks Harry Martinson själv ha varit positiv till den läsningen.
Om Bengt Gustafsson
Bengt Gustafsson mötte verket Aniara för första gången i tonåren, då han hörde skådespelaren Ulf Palme läsa upp det i radio. Han har skrivit flera essäer om verket, senast i boken Lägesrapport från Aniara (2066 Publishing) som ges ut i samband med filmens premiär.