Morfar stickade mensskydd
Jag minns min mormors välordnade skåp och lådor. Hon var inte den som samlade på saker i onödan. Långt innan ordet döstädning blev en boktitel och ett begrepp i sociala medier, såg hon till att minimera det hon en dag skulle lämna efter sig. Jag minns till och med att hon sa det till mig, att hon inte ville belasta barn och barnbarn med att röja i en massa bråte efter sin död. Själv älskade jag att få botanisera i hennes skåp.
I garderoben fanns bland annat två söta klänningar som min mamma hade haft som flicka och som mormor sytt. Och där fanns två stickade lappar. De var knappt en decimeter breda och kanske två decimeter långa, hårt stickade i ganska tjockt garn.
I ett ögonblick av förtrolighet fick jag veta att hon fått de två lapparna av sin svärmor och att det var min morfar som hade stickat dem. Han hade under en period av sin barndom varit sjuklig och då bott hos sin mormor. Eftersom han var flink och händig hade hon satt honom i handarbete. Han fick lära sig att brodera, virka och sticka.
Men han fick inte alltid veta vad det var han skapade, framför allt inte när han sattes att sticka dessa två mensskydd av ljusvekegarn. Varför mormor, som slängde det mesta, hade sparat dem är en gåta som aldrig kommer att få ett svar. Jag tror inte att jag vågade fråga. Bara tanken att min piprökande morfar som arbetade vid järnvägen hade stickat var svår att föreställa sig.
I det här numret har vi en artikel om två svenska forskare som just i dagarna håller på att testa ett tvättbart mensskydd som ska vara billigt, återanvändningsbart och lättanvänt. Framför allt är det tänkt att användas av kvinnor som inte har möjlighet att köpa de engångsbindor som många i de rikare delarna av världen i dag ser som självklara.
I dag saknar över 85 procent av jordens kvinnor tillgång till bra mensskydd. De är hänvisade till trasor, gräs, aska, löv, tidningspapper eller bomull. Många flickor slutar skolan när de får mens för att de skäms, ses som smutsiga och inte har något bra sätt att ta hand om sin blödning. Och över hela jorden upplever en stor majoritet av alla kvinnor att mens är skamligt och pinsamt.
Forskning kring mensskydd till alla handlar inte bara om att skapa bättre förutsättningar för kvinnor. Tittar man på frågan ur ett hållbarhetsperspektiv, förstår man också att vi måste hitta bättre lösningar för alla kvinnor, eftersom sopberget växer av engångsbindor som inte går att återvinna. En modern binda innehåller bland annat plast, konstfiber och bomull.
Apropå bomull och konstfiber berättar vi i detta nummer av Forskning & Framsteg även om svårigheterna med att återvinna textilier och de svenska forskare som försöker hitta lösningar. Vi får också läsa om hur plast kan finfördelas till nanopartiklar och ta sig in i alger, plankton och fiskar. Hamnar den till slut även i oss människor?
Världen behöver sina forskare mer än någonsin, de som vill och kan hitta lösningar på hur vi ska kunna fortsätta leva på jorden utan att förstöra förutsättningarna för våra och andras liv.
