Värdefullt möte med tångruskor

Högsommar och kanske snart semester. Själv ska jag snart hissa segel och ge mig ut på mitt hemmahav, Östersjön. För någon månad sedan kom en studie från Högskolan i Gävle som visar att barn som inte får en chans att vistas i och lära känna naturen inte ser sin roll i ekosystemet och inte heller blir lika måna om att skydda den. Självklart kan man tycka, men ändå viktigt att slå fast, bland annat för dem som planerar våra städer, eftersom allt färre barn får uppleva verkliga möten med djur- och växtliv utanför bostadsområdet.

När jag var barn avskydde jag att bada från klippor om det flöt blåstång invid stranden. Jag hade minsann sett hur det kryllade av små djur i ruskorna och ville för allt i världen inte råka få en liten tångmärla på mig. 40 år senare letar jag nu varje sommar efter stora sjok av blåstång. Ofta förgäves. Jag skulle inte heller nu välja att kasta mig ut i tången, men nu av respekt för allt som lever där och inte på grund av rädsla.

Blåstången är en av de arter som sedan 1970-talet har minskat kraftigt i Östersjön på grund av bland annat övergödning. Sedan drygt tio år pågår forskning och försök för att återigen få blåstången att trivas, och det finns tecken på att den bland annat återvänder till vikar där kommuner har infört krav på att sommarstugornas avlopp inte ska få tömmas i havet.

Blåstången är en stor brunalg som kan vara från mörkt brun till olivgrön. Ruskorna är antingen honor eller hanar och deras fortplantning är spännande och känslig. Bara två gånger per år, vid fullmåne och stilla väder, har de en chans att föröka sig (tången kan också sprida sig genom delning men då blir det alltså en ny variant av samma individ). Den synkroniserade fortplantningen följer tidvattnet och tros vara en kvarleva från när tången en gång kom till Östersjön från hav med större tidvattenskillnader och det var avgörande med rätt nivå på vattnet.

Så en fullmånenatt i maj/juni och en gång under senhösten släpper alltså ruskorna ut miljarder ägg och spermier. Äggen sjunker till botten och spermierna simmar efter. För att detta ska fungera måste äggen sedan falla på en plats som är fri från annan växtlighet, gärna kala klippor eller stenar ned till tio meters djup.

Men eftersom stora delar av Östersjöns klippor och strandnära bottnar är täckta av mycket tät växtlighet, som har gynnats av övergödningen, är det svårt för tången att hitta en plats att växa på. Det pågår spännande försök att hjälpa tången på traven, och för den som vill läsa mer om detta rekommenderar jag varmt tangbloggen.se som drivs av tre forskare från Stockholms universitet. Under 2020 ska de bland annat publicera en handledning för den som vill skapa bättre förutsättningar för just Fucus vesiculosus, som är det namn Carl von Linné gav denna Östersjöns signaturalg, som kan bli upp till 50 år gammal.

För alla som vill få hjälp att utforska havets växt- och djurliv rekommenderar jag varmt sajten havet.nu. Den finns också som app.